Med denna levnadsbeskrivning vill jag försöka ge några ledtrådar till min utveckling och bildningsgång, vad som format mig och gjort mig till den jag varit och är. Händelser, personer, böcker, stämningslägen och annat har jag lyft fram i syfte att koppla ett grepp om min levnad. Jag har försökt vara så ärlig jag har kunnat – även om mina tillkortakommanden – och utelämnat endast vissa förhållanden vari kvinnor varit involverade.

1946-1959

”Jag tackar Gud för de bästa föräldrar” – Geijers minnesord skulle jag kunna göra till mina, ty jag växte upp i ett varmhjärtat hem där jag och mina två yngre syskon fick god omvårdnad och mycket kärlek. Vi betraktades tidigt som självständiga individer och våra egenheter accepterades i större utsträckning än vad som var brukligt i samtiden.  Varje form av kroppslig bestraffning var naturligtvis utesluten. Redan som barn fick jag för mig att kalla föräldrarna vid förnamn, vilket de tolererade om än något ifrågasättande. Det har förundrat mig att vuxna barn tilltalar sina föräldrar med ”pappa” och ”mamma”. Jag har sympati för exempelvis Sven-Bertil Taube som konsekvent hållit fast vid sitt ”Evert” och ”Astri”.

Mina föräldrar härstammar i otaliga led från torpare och småbönder på Orust. Hemmet var vad man kallar mindre bemedlat samt skuldsatt genom att mina föräldrar i samband med sitt giftermål 1946 köpte ett stort hus (se även bild överst) i Varekil som dittills varit distriktsveterinärens tjänstebostad.

Min far Gottfrid Abrahamsson, f. 1912, från Fagerhult i Långelanda socken, var glad, idog och förnöjsam. Hela yrkeslivet arbetade han som affärsbiträde för en ringa lön. I handelsboden hade han alltid en gul pennstump fastklämd bakom höger öra. Någon benägenhet för att få ett mer välbetalt arbete i den expanderande industriorten Stenungsund visade han inte, något som annars lockade många infödda orustbor, särskilt sedan broförbindelsen via Tjörn blivit klar 1960. Alkohol nyttjade han praktiskt taget aldrig men han var en desto mer inbiten rökare. Sin begåvning använde han till korsordslösning, ordvitsande och huvudräkning. Till skillnad från min mor hade han en grundmurad barnatro och gladdes när någon i familjen undantagsvis följde med honom till söndagens gudstjänst.

Min mor Marta Linnéa (Maja), f. 1921 i Varekil i Stala socken, hade en skarpare och mer kritisk blick på sin omgivning. Även hon hade ett gott huvud men också synnerligen lätt för sig i allt praktiskt hon företog sig. På hela Orust fanns knappast någon som vävde, stickade, sydde, mjölkade, ystade, tapetserade, målade, hässjade hö, tog upp potatis och plockade bär lika geschwint och säkert som hon. Dessutom hade hon konstnärliga ambitioner och när tiden medgav ägnade hon sig gärna åt tavelmåleri. Något lönearbete var det aldrig tal om för hennes del, bortsett från att hon fick smärre inkomster som ombud för Bohus stickning och på senare år även som skolbespisningsbiträde. I minnet återvände hon gärna till sin skoltid, och det är från hennes muntra deklamationer av Fritjofs saga och Svenska bilder som jag fick ingång till den svenska litteraturen. Min fars utantillkunskap inskränkte sig i huvudsak till psalmboken och Fänriks Ståls sägner.

Varekil var på 1950-talet en i förhållande till sitt ringa befolkningstal framträdande ort på ön, mer betydande än det nuvarande kommuncentret Henån. I den handelsbod där min far var anställd såldes inte bara livsmedel och hushållsvaror utan även drivmedel, koks, järnvaror, fönsterglas, foder, gödning och t.o.m. sprängämnen. Där fanns också Orusts och Tjörns telegrafstation, som gav arbete åt en kommissarie och som mest ett 35-tal kvinnliga telefonister jämte linjearbetare och servicepersonal. Vidare veterinärstation, poststation, bankfilial, folkskola, gästgiveri, bageri, sågverk, kvarn, bilverkstad, taxistation, bibliotek, lokaltidningsredaktion och mitt i byn ett pampigt tingshus som fram till 1961 brukades som tingsställe i Orusts och Tjörns domsaga.

När jag vid sju års ålder började skolan i Stala bygdegård, hade jag praktiskt taget inte haft några andra lekkamrater än min ett par år yngre syster Lena och var vad man nog måste kalla socialt inkompetent. Jag gick mycket på egen hand i skogen och fantiserade. Dock tog jag skolan på allvar, och blev med åtta godkända ämnesbetyg uppflyttad till andra klass, där jag och mina blott tre klasskamrater följande läsår fick samsas med två kvarsittare.

På 50-talet läste jag mycket, särskilt i sjuksängen. Greven av Monte Cristo, Djungelboken och Den unge boerhjälten var favoriter, liksom Torry Gredsteds ”Paw”, Stevensons ”Jagad genom högländerna”, Burroughs sex Tarzanböcker, Farleys lika många Svarta Hingstenböcker samt naturligtvis alla böcker om Pelle Svanslös, Pippi Långstrump och Bill den förskräcklige. Hade jag brist på spännande eller roliga ungdomsböcker läste jag även litteratur för vuxna; särskilt minns jag den hemska beskrivningen av de fattigas eländiga tillvaro i Jack Londons Avgrundens folk och den ljusa kontrasten härtill i Saljes På dessa skuldror, där hjälten till min häpnad hette Kjell.

Seriefavorit nummer ett var magikern Mandrake Jag förmådde t.o.m. min mor, som även hade god hand med saxen, att ge mig samma frisyr som han. Vid radion satt jag som klistrad när det var programtid för ”Räkna med bråk” och det på sena söndagskvällar sända skräck- och science fictionsprogrammet ”XPQ svarar inte”. Jag gladdes åt Sigge Erikssons och Sixten Jernbergs framgångar och sörjde när Benke Nilsson tvingades bryta i Melbourne-OS. Inslagen från översvämningarna i Holland och Ungernrevolten gjorde starka intryck. Solförmörkelsen 1954 var en stor händelse liksom en skogsbrand året därpå i omedelbar närhet av vårt hus. I fråga om känslomässigt rus kunde inget mäta sig med Ingemar Johanssons VM-titel getingsommaren 1959.

Familjens ekonomi tillät inte vare sig TV- eller telefoninnehav, än mindre bil eller ens moped. En extravagans kostade föräldrarna dock på sig, i och med att de tecknade ett abonnemang på Svensk Uppslagsboks andra upplaga, som gavs ut 1952-59. Banden levererades parvis och jag studerade dem så grundligt att min världsbild väl till stor del ännu bär deras prägel. Relativitetsteorin var ett ämne som jag lillgammalt fördjupade mig i. Jag skrev till Rönnells i Stockholm och fick på posten tre populärvetenskapliga häften om Einstein från 1920-talet. Jag sög i mig det mesta i George Gamows populärvetenskapliga bok ”Ett, tu, tre … oändligheten”. Vid tolv års ålder höll jag ett föredrag på examensdagen på temat universums ändlighet inför gapande skolkamrater och deras föräldrar, varvid jag illustrerade framställningen med tvådimensionella åsnor som vandrande vägen fram på Möbius band till sin egen förvåning finner sig ha återvänt till utgångspunkten fast spegelvända.

Jag vågar påstå att jag har ovanligt många minnen från min barndom. Inte så att jag likt Marcel Proust eller Per Wästberg kommer ihåg praktiskt taget allt, men jag minns otaliga episoder, känslor och stämningar med hjälp av sinnenas samverkande kraft. Ett banalt exempel: En molnfri dag 1953, den sommar då jag skulle börja i skolan, fick Gottfrid och jag följa med en granne på åktur i den gula lastbil som han disponerade. I Svanesund körde grannen ombord på färjan till Kolhättan medan vi två, far och son, promenerade ombord försedda med var sin 25-öres pinnglass. Asfalten på däcket klibbade under skorna av värmen medan lastbilens dieselavgaser nästan behagligt stack i näsborrarna och blandades med färjans brummande och glassens ljuvliga vaniljsmak. Jag minns att jag tänkte att om jag slickar långsamt på pinnen förlänger jag stundens njutning.

Mina lärare i folkskolan hade naturligtvis inverkan på min utveckling. I tredje klass  hade jag en ung, äventyrligt lagd magister från Skåne, Kjell Viktorsson, som jag såg upp till och som uppmuntrade min läsning, världen vidgades i rum och tid. Jag kommer bland annat ihåg hur roligt det var att fördjupa mig i Historia för folkskolan med Pilos ”Gustav III:s kröning” som omslagsbild. I fjärde klass, året då jag som 10-åring fick glasögon för min närsynthet, fick jag en ung, söt men något stram värmländska som lärarinna vid namn Elly Sundberg. Hon tillämpade en belöningspedagogik fjärran från vad som senare skulle komma att anses lämpligt av hänsyn till de mindre framstående elevernas självförtroende. För hennes skull lärde jag mig en kväll ett 70-tal ortsnamn i Västergötland, vilket dagen därpå belönades med en målad tulpan vid mitt namn på tavlan. Så liten jag var krossades mitt hjärta när det visade sig att fröken hade en fästman som då och då kom på besök.

Än större inflytande hade min lärare i klasserna 5-7, Arne Briggner, född i Kansas City och därför amerikavän, examinerad i Uppsala och en sällsam fågel i den orustska bondemiljön. Exempelvis propagerade han för en allmän du-reform långt innan tiden blev mogen för en sådan. Tillsammans med bygdens dotter Ingrid, som blev hans hustru, lät han uppföra en futuristisk villa i vilken det vimlade av tekniska anordningar ditintills okända i trakten. Dit bjöd han under slutet av 50-talet frikostigt hem skolbarnen och deras målsmän för att se på TV, delta i experiment med stereoljud eller assistera i mörkrummet. I skolan stod bordtennis på schemat och disciplinen upprätthölls med hjälp av ett finurligt valutasystem; förseelser bestraffades med böter enligt fastställd skala, och först om en elev hade förbrukat sin tilldelning av ”pok”, dvs de påhittade pengarna, blev det aktuellt att förvandla böterna till ett isoleringsstraff som då avtjänades i närheten av en björk i utkanten av skolgården. Den som understod sig att tala med en verkställighetsfånge blev i sin tur bötfälld och fick i värsta fall själv stå vid björken.

1960-63

Våren 1960 gick jag ut folkskolans sjunde klass. Om jag skulle ha studerat vidare hade jag behövt flytta hemifrån, och det var jag alltför hemkär för att vilja. Det skulle också ha inneburit en ganska svår ekonomisk påkänning för mina föräldrar, som vid den tiden skuldsatte sig ytterligare för att få råd med en renovering av huset innefattande sådana nymodigheter som badrum med WC och kombipanna för ved, koks och olja.

Något inträde i realskola blev det alltså inte för min del. Sommaren 1960 deltog jag emellertid i konfirmandundervisning i Stala kyrka för komminister Ernst Setterby. Församlingslivet var inte lika gammalkyrkligt präglat som i socknarna västerut på ön, men man höll ännu någorlunda på uppdelningen i en mans- och en kvinnosida. Nattvard firades sällan och menigheten förväntades inte läsa med högt i trosbekännelsen, ty man skulle inte som vanlig syndig människa förhäva sig.

Setterby var en gammal ungkarl som bodde i prästgården och delade hushåll med sin syster. Han var tämligen lärd, läste obehindrat hebreiska, och inte särdeles sträng. Jag minns att han skrockade godmodigt åt min näsvisa fråga om det inte hade varit mer praktiskt om Gud från sin himmel hade sänkt ner Bibeln färdigskriven till människorna. Setterby beundrade Kant, citerade ”stjärnhimlen ovan oss och sedelagen inom oss” och bedrev på gammalt sätt undervisningen utifrån Doktor Martin Luthers lilla katekes. Först sent på hösten ansåg han att jag och övriga läsbarn var mogna för nattvardsgång.

Eftersom jag inte studerade vidare och inte heller hade något arbete fick jag gott om tid till annat. Framför allt spelade jag bordtennis, fick behörighet som distriktsdomare och fördjupade mig även i spelets historia. Våren 1961 vann jag en stor tävling i Uddevalla i min åldersklass (UBTK:s ”Vårträff”). Jag ansågs då lovande och fick 100 kr i resebidrag för att åka till Bosön och träna under överinseende av världsmästaren från 1954, Ichiro Ogimura. Samma år inköptes i hemmet en begagnad moped som jag flitigt brukade, även för buskörning. Den var av det i Sverige ovanliga märket Capri men försedd med en vanlig tvåväxlad Sachsmotor. Frimärkssamlande hade jag trots närmast obefintlig kassa utvecklat till en passion som förstärktes när jag i 13-årsåldern blev medlem i FiB:s frimärksklubb. Ett av mitt livs lyckligaste ögonblick inföll när jag helt oväntat fick överta en skapligt stor samling av en grannflicka som hade fått andra intressen i livet.

Jag vurmade för elektriska experiment, köpte isolerad koppartråd på postorder från Clas Ohlson i Insjön och plundrade den närliggande telegrafstationens sophög på avlagda kablar, telefoner och reläer. Jag byggde en nätansluten transformator vars sekundärspänning kunde varieras utifrån mänskliga försöksobjekts antal, resistens och mod. Denna i mina föräldrars ögon livsfarliga apparat fick sådan ryktbarhet att släkt och grannar knappt längre vågade komma på besök.

En av mina få inkomstbringande sysselsättningar var att per cykel och senare moped för Televerkets räkning distribuera årets telefonkatalog samt köra ut telegram. Jag fick två kronor per utkörning, inte per telegram. Om tjänstgörande telefonist var på gott humör samlade hon inte telegrammen på hög utan lät mig köra ut dem allt efter som de kom in. De pengar jag på så sätt tjänade gick till mopedbensin, bordtennisutrustning, frimärken och smärre inköp per postorder. Redan vid 13 års ålder skaffade jag eget femsiffrigt postgironummer (som jag innehade tills postgirot 55 år senare gjorde slut med sina privatkunder). Jag rekvirerade alla tänkbara blanketter för in och utlandsbetalning – jag tyckte det var roligt att få post och att kunna inrätta ett ”kontor” – men mer än några kronor på kontot hade jag aldrig.

Efterhand tröttnade jag på detta i och för sig kreativa dagdrivarliv eller rättare sagt: Jag fick allt svårare ångest över att jag utbildningsmässigt hamnade efter de av mina i och för sig fåtaliga jämnåriga som såg fram emot sin realexamen. Alltså började jag studera på korrespondens, 40 kronor i månaden kostade hermodskurserna mina föräldrar. Hemmastudierna blev dock allt som oftast liggande för fäfot, och jag led nära nog konstant av dåligt samvete för detta. Inte förrän sommaren 1963 tog jag mig riktigt i kragen. Jag tog då det drastiska steget att anmäla mig som privatist, utan att ha fullföljt kursplanen och utan den tre månader långa preparandkurs i Malmö som Hermods rekommenderade sina realskoleelever. På hösten tog jag mopeden in till Stenungsund och avlade skriftliga prov i svenska, matematik, engelska och tyska. I slutet av året satte jag mig på tåget till Malmö och klev in på expeditionen till Johannes samrealskola. Under tre dagar genomgick jag där examination i elva läroämnen. Sedan åkte jag hem till Orust och julfirandet med en medioker men dock avlagd realexamen i bagaget.

1964-67

En för mig stor händelse i bordtenniskarriären var när jag våren 1964 vann orustmästerskapen för seniorer. Bohusläningens sportreporter ansåg av någon anledning att min seger var oförtjänt, och han skrev att om min finalmotståndare hade ”haft den minsta tur hade han framstått som en suverän segrare”. I första set hade jag inte den ringaste chans men i andra – som jag vann – höll jag ”ganska jämna steg”. I skiljeset hade finalmotståndaren ”alldeles kommit ur rytmen av motgångarna”. Det skall framhållas, skrev reportern, att förloraren var ”den bäste av de båda spelarna”.

Trots denna och andra pingisframgångar var jag klart medveten om att jag för min fortsatta utvecklings skull borde byta till en större och mer resursstark klubb än Varekils IF. Men då hade jag måst flytta hemifrån och det var fortfarande inte att tänka på. I stället bestämde jag mig för att pröva en sport i vilken jag kunde träna obegränsat utan tillgång till träningspartner. Jag funderade ut att tyngdlyftning skulle passa mig. I april 1964 cyklade jag till Orusts enda sportaffär i Ellös och hemförde en skivstång. Den vägde blott 25 kg men jag ökade på tyngden med cementstenar som jag gjorde hål i. Jag byggde ett podium i skogsbrynet och började träna metodiskt med utgångspunkt från Tommy Konos instruktionsbok i olympiska lyft. Dock överskattade jag möjligheterna att på egen hand utveckla rätt teknik, något som blev mycket tydligt när jag senare blev klubbansluten i först Koppers AK och sedan Lunds TK. Ändå lyckades jag ganska snabbt vid en tävling i Bäckefors bli distriktsmästare i lättvikt. Av bara farten vann jag även ett orustmästerskap i kulstötning, om än i svag konkurrens.

Jag hade nog utvecklats snabbare som tyngdlyftare om jag helt hade givit upp bordtennisen. Men det förmådde jag inte. Istället försökte jag höja min nivå som pingislirare genom att byta till pennskaftsfattning. Det lyckades inget vidare, men min aviga stil väckte uppmärksamhet på tävlingar. Jag for till Borås och tränade med storstjärnan Hans Alsér i Byttorpsstugan. Jag mopedade två mil fram och åter till Stenshult där jag sparrade mot Torps GoIF:s elitdamer. Jag avancerade till klass I-spelare men sedan kom jag inte längre. Min finaste skalp med pennskaftsfattningen var nog när jag vid en tävling i Örebro besegrade linköpingsspelaren Lars ”Lill-Ucka” Andersson med 21-19 i skiljeset. Lill-Ucka var då rankad nr 2 bland juniorer i Sverige, efter Kjell Johansson.

Mitt sociala liv fortsatte att vara ett fiasko. Exempelvis var det för mig uteslutet att bege mig till de orkesterdanser för ungdomen som arrangerades på Orust och Tjörn, där Ellösdansen hade högst status. Inte bara för att jag saknade varje begrepp om hur man dansade – en oväsentlig brist i sammanhanget – utan jag var alldeles för blyg, bortkommen och känslig för kritik. Som kompensatorisk åtgärd fantiserade jag ihop en myt om mig själv som övermänniska, som inte hade behov av att umgås med lägre stående varelser men som en dag skulle slå världen med häpnad. Jag levde i en drömvärld där jag ofta spelade rollen som mild men fast patriark, fruktad av alla men samtidigt vördad för min stora klokskap och rättrådighet samt givetvis älskad av kvinnor som kom i min väg.

Något ordnat arbete hade jag som sagt inte, men jag fick korta lukrativa lärarvikariat på grundskolorna i Ängås och Henån. Det hjälpte upp ekonomin så att jag t.o.m. kunde infria ett gammalt kravbrev från Hermods på obetalda kursavgifter. För att jag förlänades dessa vikariat får jag tacka en äldre kvinnlig kusin som avancerat till rektorssekreterare och som inte drog sig för denna milda form av nepotism. Jag kände mig ganska vuxen och betydelsefull när jag efter att ha undervisat mina nästan jämnåriga elever slog mig ner för att röka och språka med kollegerna i lärarrummet.

Försommaren 1964 sökte jag inträde till läroverken i Uddevalla, Kungälv och Åmål. Som jag hade fruktat blev det nobben överallt, mina betyg i realexamen var på tok för svaga. Möjligheten till gymnasiestudier tycktes alltså stängd, och att börja arbeta på fast basis upplevde jag inte som ett alternativ. Mina föräldrar var förstås bekymrade, men jag intalade dem – och mig – att om jag läste tillräckligt många böcker skulle jag kunna ta studentexamen som privatist, precis som jag gjort med realexamen. Sagt – men inte heller nu ville det bli någon ordning med studierna. När jag i radion hörde Tor Isedal läsa en dikt av Brecht med omkvädet ”Så förgick den tid som givits mig på jorden” kände jag det som ett hugg i hjärtat. Min gamla ångest över tidens flykt med mig som sidoställd åskådare kom tillbaka. Likväl förflöt ännu ett år i overksamhet vad gällde studierna. Något kunde jag skylla på den periodiska huvudvärk som jag haft sedan barnsben och som tidvis, som värst flera gånger i veckan, gjort mig indisponibel. Kilovis av Anervan, Lunedon och Doleron har genom åren gått genom mina njurar för att inte tala om mitt närmast dagliga intag av den mindre farliga – i vissa avseenden rent av hälsobringande – substansen acetylsalicylsyra. Högre upp i åren klingade denna huvudvärk av, den försvann inte men blev med tiden fullt hanterbar.

Försommaren 1965 fick jag en lidnersk knäpp, ity att jag beslöt att det en gång för alla fick vara slut med dagdrivarlivet. Jag kände till att elever i första ring som på grund av för svaga betyg inte tilläts börja i andra kunde läsa upp sig i sina svaga ämnen under sommaren och efter godkända prov beviljas uppflyttning. Jag tog kontakt med rektorsexpeditionen vid Uddevalla högre allmänna läroverk och framhöll frimodigt att regelverket gav mig rätten att genomgå prov inte bara i några utan i samtliga ämnen i och för tillträde till andra ring. Något sådant hade man där aldrig hört talas om, men jag gavs småningom besked att formella hinder inte förelåg och att jag därför tre dagar i följd veckan före terminsstarten kunde få genomgå prov i de tolv läroämnen som förekom på allmänna linjen. Denna konfrontation med och upplevda seger över läroverkets lokala byråkrati gjorde mig för livet övertygad om att regler, om än stelbenta, som inte lämnar utrymme för tolkning är medborgarnas trygghet och skydd snarare än kautschukparagrafer vilkas tillämpning kan utfalla olika allt efter beslutsfattarnas grad av välvilja. Alltnog, jag beviljades alltså prövning för inträde och skulle vid några av provtillfällena få sällskap med ett antal svaga förstaringare vars underbetyg i vissa ämnen inte hade kompenserats av tillräckligt höga betyg i andra.

Den sommaren blev inte som andra. Jag läste som besatt den kurslitteratur som föregående läsår hade använts i första ring. Jag gick knappt utanför dörren och unnade mig inga utflykter eller nöjen, bortsett från enstaka ruscher till tyngdlyftningspodiet i skogsbrynet. När den kritiska veckan inföll kunde jag rabbla alla årtal som förekom i historieboken, från slaget vid Keronea till vapenstilleståndet i Panmunjom. Förhöret i biologi gick utmärkt, kursboken var så tunn att jag hade kunnat lära mig den praktiskt taget utantill. Jag fick betyget A av den häpne läraren. Algebra, geografi, engelska, kemi och fysik gick också hyfsat. I tyska blev det underkänt, i franska på gränsen till underkänt men jag fick intryck att lärarinnan, som också satt i antagningsnämnden, hade fått en allmänt positiv uppfattning om mig och att hon därför gärna ville se mig som elev det kommande läsåret. Katastrofalt utvecklade sig de muntliga proven i vad jag ansåg vara mina starkaste ämnen, svenska och historia. Lektor Nils Uthorn lät sig inte imponeras av årtal, namn och annan utantillkunskap, han krävde i stället att eleven skulle visa förståelse för ämnet. Han frågade inte när barocken ersatte renässansen, utan varför. Lika svarslös blev jag när han uppmanade mig att redogöra för orsakerna till vikingatågens upphörande. Det kändes pinsamt värre, särskilt som jag hade läst inte bara Röde Orm och de isländska sagorna utan även Fabian Månssons mastodontverk Vikingatidens historia. Nu 50 år senare har jag större förståelse för Uthorns inställning och hans krav på djupkunskaper hos eleven, även om jag fortfarande anser att en bildad människa bör ha kläm på viktiga historiska årtal och inte minst den svenska regentlängden, åtminstone från Gustav Vasa och framåt.

Med underkända prov i tre ämnen var jag, trots överbetyg i andra, inte berättigad till ”uppflyttning” till andra ring. Mitt djärva försök att runda mitt skrala realskolebetyg tycktes ha kommit till vägs ände. Jag gick som i ett vacuum och iddes inte ens ringa till rektorsexpeditionen för att höra hur det hade gått. Det överlät jag till min mor, som fick det lika koncisa som befriande beskedet att ”han skall börja i AIIb”! Jag är än i dag övertygad om att det var fransklärarinnan Greta Isander, salig i åminnelse, som såg till att jag mot regeln släpptes igenom.

Sålunda tog mitt liv en ny vändning hösten 1965. Jag befann mig för första gången på nära sex år sittande i en skolbänk tillsammans med andra elever. Det kändes overkligt men spännande och roligt. Klasskamraterna var i allmänhet ett till två år yngre än jag. De hade naturligtvis en mig överlägsen skolvana, men i fråga om attityder gentemot lärarna kände jag mig snarast mer mogen än de. Särskilt fruktade de den nyss nämnde Uthorn. Någon god pedagog var denne förvisso inte, men hans patos för språkriktighet, svensk litteratur och nordisk sammanhållning gick inte att ta miste på. På Uddevallas gator och torg blev han allmänt känd för sina vingliga cykelturer, sin Amnestybössa och sina flygblad med krav på frihet och självbestämmande åt de baltiska folken. Att jag fick upp ögonen för Karlfeldts underbara poesi är Uthorns förtjänst, han hade i ungdomen licensierat på dennes diktning.

Av övriga lärare minns jag mest kristendoms- och filosofiläraren Klaus Herrnsdorf, en självförbrännande existentialist med tobaksgula tänder och glödande ögon, samt tysklärarinnan Ulla Lidén, vars yttrande ”den som inte har läst Bergtagen har ingen rätt att kalla sig bildad” jag lade på minnet.

Sammanhållningen i klassen var märkligt god och har så förblivit; de flesta av oss har inte missat någon av de hittills tio återträffar som hållits med femåriga intervall, som här år 2007. Men jag upplevde mig ändå som en avvikare och hade också själv behov av att markera särart. Jag ägnade mig åt diverse gimmickar, bland annat envisades jag med att även mitt i vintern gå i slippers. Tråkigt nog betedde jag mig ibland respektlöst mot skolan och lärarna, och ansträngde mig bara i den mån jag tyckte ämnet var intressant. Jag uteblev från åtskilliga lektioner i tryggt medvetande om att studentexamen ändå borde vara säkrad i och med att jag hade kommit in i en ordnad studiegång. Och eftersom jag redan tidigt hade bestämt mig för att bli domare skulle betyget inte spela någon roll – juristutbildningen kände ännu inte några sådana spärrar.

Jag var 19 år och hade inte tidigare bott sammanhängande utanför föräldrahemmet. Jag kände mig bunden till hemmamiljön, inte minst till landskapet – skogen, havsstränderna – som jag kände utan och innan. Så gammal jag var kände jag det därför tungt att flytta hemifrån. Bostadsfrågan i Uddevalla löstes emellertid turligt då jag i anslutning till terminsstarten stötte på en realare från Grebbestad, Kent Olofsson, som jag kände genom bordtennisen. Olofsson bodde som så kallad frielev på Gustafsbergs skolhem och saknade där en kvalificerad träningskompis. Han övertalade mig att ansöka om inackordering på skolhemmet, något som enligt Anders Knape Hanssons donationsvillkor kunde beviljas fattiga men studiebegåvade bohuslänska gossar. Skolhemmet var egentligen fullbelagt men Olofsson hade tumme med husmor och förvaltande direktören, kapten Axel Hernek, och det ordnades en sängplats åt mig i ett utrymt biblioteksrum, vars enda möblemang bestod av ett stort piano. Jag gjorde strax om rummet till tyngdlyftningslokal, så att det på kvällarna dånade i den pampiga byggnaden. Jag trivdes oväntat bra i denna internatliknande miljö, visst busliv förekom men under min tid ingen pennalism.

Hela sommaren 1966 jobbade jag som isolerare vid Essos petrokemiska anläggning i Stenungsund. Det var ett rätt enahanda och något hälsovådligt utomhusarbete, dock välavlönat. I augusti erbjöds jag fast anställning men valde naturligtvis att fullfölja gymnasiestudierna. När dessa återupptogs på hösten vidtog strax en nära två månader lång lärarstrejk. Den undervisning som ansvarskännande elever trots lärarnas utevaro försökte hålla igång i klassrummet betraktade jag som ett skämt. Jag såg avbrottet närmast som ett gyllene tillfälle att intensifiera tyngdlyftnings- och bordtennisträningen samt att läsa självvalda böcker. Jag var en flitig gäst på stadsbiblioteket under båda skolåren. Att jag var mer ung rebell än traditionsbevarare återspeglas i bokvalet: Linnas torpartrilogi, Jan Myrdals Moraliteter – en av få böcker jag inte bara lånade utan köpte – och framför allt Hedenius, som jag okritiskt slukade. Jag fröjdades när han satte biskoparna på plats, en i och för sig lätt uppgift eftersom de försvarade sig så uselt, och jag läste med gillande Ateistens handbok. Min dåtida aversion mot kyrkan återkommer i flera av svenskskrivningarna och även i min studentuppsats, som till min glädje tilldelades klassens högsta betyg av samme lektor Uthorn som knappt två år tidigare underkänt mig tvåfalt i muntliga prov.

Själva studentexamen minns jag mest som en rörig fest, censorer närvarade bara i två ämnen och de lade sig inte i över hövan. Jag hade nästan önskat att den legendariske Victor Svanberg skulle dyka upp under förhöret i svensk litteratur. Studentbalen hölls på Gustafsbergs badrestaurang, ett stenkast från elevhemmet, allt var tjo och tjim. Men till föräldrahemmet i Varekil återvände jag med en egendomlig tomhet i bröstet. Jag hade inga vänner, tyckte jag, och någon flickvän hade jag inte varit i närheten av att få. Mitt hopp stod till det stundande universitetslivet. Men först förestod elva månaders militärtjänst.

I juni 1967 infann jag mig på Kungl. Bohusläns infanteriregemente. Jag och övriga rekryter var på vippen att genast bli hemförlovade på grund av det skärpta läget i Mellanöstern, men därav blev intet sedan Israel efter sex dagar hade lärt sina fiender en läxa. Jag gladdes till en början över att ha blivit placerad som mc-ordonnans. Det var förenat med en viss status att inför övriga beväringar få fräsa omkring på en militärgrön Java, som gjorde sina modiga 110 km/tim på landsväg. Fröjden tog ett brått slut när det vid en rutinkontroll konstaterades att jag saknade körkort. Jag fick en utskällning på skånska av kompanichefen, kapten Lennart Englund, som dock visade viss förståelse för min invändning att jag endast hade lytt order och att inget befäl hade frågat om körkortet. Jag blev omedelbart omplacerad som eldledningsbiträde vid ett granatkastarkompani, en slitsam befattning med mängder av tung utrustning att kånka omkring med på övningar och manövrar. Jag vantrivdes och var vid ett tillfälle nära att få arreststraff för förlust av en k-pist som dock mirakulöst återfanns innan straffet hann verkställas. Veckan efter högertrafikomläggningen kommenderades jag till Lysekil för att vifta med armarna vid övergångsställena, ett behagligt avbrott i den militära tristessen. Regementsbiblioteket var en annan ljuspunkt, jag lånade och läste vad som fanns, såsom Strahls klassiker Makt och rätt och Tingstens memoarer i fyra delar. Jag hade sett och fascinerats av Tingsten i radio- och TV-debatter, men nu förundrades jag över hur lättkränkt han var och över hans renons på fysiskt mod. I båda avseendena fann jag en slående likhet med min dåvarande idol Hedenius.

1968-73

I maj 1968 muckade jag med tre pinnar på axelklaffen, tog i samma månad körkort och köpte i Malmö på avbetalning en encylindrig 250 cc motorcykel. Min tidiga ungdoms dröm hade varit att likt docent Torgil Magnuson vid Svenska institutet i Rom få äga en Norton 650 SS, även om denne sedermera kom att sadla en BSA Lightning Rocket. Magnuson skrev oemotståndligt lockande om sina utflykter  i Roms omgivningar i MC-Nytt, som jag prenumererade på. Samma sommar började jag ta påhugg i Uddevalla hamn. Att vara stuveriarbetare på den tiden var nära nog det tyngsta kroppsarbete som fanns. Vissa dagar fick jag tampas med 210 kg tunga massabalar som skulle lastas utan lucka ända in i skoten, då återvände jag hem på kvällen med blodiga händer och värkande rygg. En lördag beordrade hamnkontoret färdigkörning av ett inneliggande styckegodsfartyg. Båten kunde lätta förtöjningarna först vid 2-tiden natt till söndag efter att stuvargänget krävt och fått 300 kr per man vid sidan av bokförd övertidslön. Det var min första och enda erfarenhet av utomfacklig arbetarkamp. För den lördagen kunde jag sammanlagt kvittera ut 738 kronor skattefritt, ett stort belopp för en studerande på 1960-talet. Varför sökte jag mig då till ett så extremt fysiskt krävande arbete? Säkerligen fanns det kompensatoriska orsaker; jag som i många avseenden var en morsgris, knappt hade flyttat hemifrån och inte hade någon som helst framgång hos det motsatta könet ville demonstrera för mig själv och världen att jag verkligen var en man. Någon stjärna i stuvarbranschen blev jag dock inte; att jag alls klarade jobbet berodde på den råstyrka jag hade tillägnat mig genom tyngdlyftningen.

Att jag skulle studera juridik i Lund hade jag haft klart för mig redan som 14-åring när jag i Hermods- och NKI-katalogerna läste om olika yrkesval efter studentexamen, och jag befästes i den övertygelsen när jag åhörde de tingsförhandlingar som hölls ungefär en gång i månaden i Varekils tingshus, ett par stenkast från föräldrahemmet. I slutet av augusti 1968 tog jag så motorcykeln till Lund och skrev in mig vid juridiska fakulteten. Studierna fann jag föga betungande, och studiemedlen – denna välsignade anordning som betytt mer för allas lika rätt och möjlighet än andra utbildningsreformer tillsammans – räckte gott och väl för mina behov. Värre var det med bostadsfrågan. Första läsåret lyckades jag få hyra ett privatrum i Lomma, som jag sedan bytte mot ett dito i Bjärred. Jag var överlycklig när jag sedermera fick ett AF-studentrum i Vildanden på Klosters Fälad.

Eftersom jag levde i tron att juridikstudierna inte var en heltidssyssa kunde jag nu satsa desto mer helhjärtat på tyngdlyftningen. Jag gick med i Lunds TK, en av landets få renodlade lyftarklubbar, och tillbringade en avsevärd del av mina fem studieår i Bollhuset som var klubbens träningslokal. Det var en inspirerande miljö. Jag fick träna med dåtidens celebriteter såsom storskrävlaren Ricky Bruch, världsrekordhållaren Hans Bettembourg, olympiadeltagaren Ingvar Asp samt svenska mästarna Morgan Ask och Nils-Erik Sollevi. Med mina personliga rekord 95,5 kg i press, 100 kg i ryck och 127,5 i stöt nådde jag ändå inte riktigt upp till den översta eliten i mellanvikt utan fick hålla till strax därunder. I styrkelyft, som jag inte tränade aktivt, nådde jag 120 kg (bänkpress), 160 kg (knäböj) och 180 kg (marklyft). I den udda grenen enarms marklyft (utan remmar eller andra hjälpmedel) klarade jag 175 kg med nämnde Ingvar Asp som vittne.

Genom tyngdlyftningen fick jag också en av mina få vänner vid denna tid, dalslänningen Karl-Erik Andersson (numera Edris). Han var matematiskt begåvad, och vi ägnade många roliga timmar åt att beräkna optimala belastningskurvor och ta fram förbättrade träningsprogram. Karl-Erik var en sökande själ och lämnade såväl tyngdlyftningen som en förmodligen lysande akademisk karriär för att ansluta sig till Maharishi Mahesh Yogis TM-rörelse, som han dock också relativt snart lämnade. Numera föreläser han om ledarskap och skriver böcker om de stora livsfrågorna.

Med den i Lund verksamma och då ännu inte radikaliserade 30-novemberföreningen hade jag inte mycket mer att göra än att jag polemiserade i språkfrågor mot dess sekreterare, Olle C W Jönsson. Lite av en besser-wisser var jag alltså redan vid denna tid.

I Lund spelade jag mycket schack, åtskilliga dagar och nätter förrann på det sättet. Jag hade som barn fått ett bräde i julklapp men hade ingen att spela med. Men jag tillägnade mig spelets teori genom att noga studera Frits Wigforss lärobok ”Hur man spelar schack”. En tid var jag medlem i LASK och det hände att jag fick spela med klubbens egen svenske mästare Rolf Martens. Naturligtvis var jag aldrig i närheten av att ens hålla remi mot honom. Martens var en gudabenådad spelare men när det gällde politik och samhällsuppfattning hörde han till de mest extrema på vänsterkanten. Själv hade jag möjligen kunnat gå ett liknande öde till mötes om jag inte i början av min lundatid hade haft en läsupplevelse som blev avgörande för min fortsatta inriktning.

Det Lund som jag mötte 1968 visade sig vara ljusår från den stad jag föreställt mig med ledning av Fritiof Nilsson Piratens skildring i Tre terminer. Marxister och vietnamaktivister dikterade villkoren för studentlivet. Deras inställning var totalitär – ”allt är politik”. Universitetets 300-årsjubileum hade de lyckats sabotera och rektorn, som var av vekare virke än sin kollega Segerstedt i Uppsala, gjorde föga för att upprätthålla någon form av ordning. Utöver schemalagd undervisning cirka två timmar per dag deltog jag inte mycket i studentlivet, men det irriterade mig att vänsterstudenter, jämnåriga med mig, på stormöten, i studentkorridorer och framför allt i den mediala debatten gjorde anspråk på att ensamma kunna förklara världen och skilja mellan gott och ont.

De rödas anförare – främst av dem Håkan Arvidsson som jag kom på vänskaplig fot med 40 år senare – var uteslutande män. Jag kan inte minnas att jag under lundaåren någonsin träffade på en i politiskt avseende någorlunda självständigt tänkande kvinna. Över huvud taget hade jag svårt att umgås naturligt med kvinnor. Lika oförvägen och kamplysten som jag kunde vara i en ideologisk diskussion, lika ängslig och bortkommen var jag i förhållande till det andra könet. Mina försök till kontakt misslyckades och missförstods. När jag såg flickor falla för självsäkra men av mig föraktade vänsterstudenter knöt jag näven i fickan och dömde ut hela kvinnosläktet som lättlett och svekfullt. Om det över huvud taget föll mig in att mina tillkortakommanden kunde ha något med mig själv att göra, så förträngde jag de tankarna. Först långt upp i åren genomgick jag en normaliseringsprocess, men fortfarande i mitt sena yrkesliv kunde jag uppleva det som jobbigt att ha kvinnliga chefer även om jag naturligtvis dolde detta utåt.

Nåväl, med min bakgrund som hedeniusdyrkare och således ateist och rationalist, kommen från ett arbetarhem, fanns förutsättningar för att jag själv skulle ha kunnat ryckas med av den revolutionära andan. Men jag läste mycket och varjehanda, och hur det kom sig fick jag Karl XII:s levnad av Frans G. Bengtsson under ögonen. För mig var efter det klockan annorlunda slagen. Särskilt Del 1 med kapitlen ”Riket som blev hans” och ”Farväl till Europa” fick stor betydelse för mitt tänkande och min inriktning, och den gjorde mig för framtiden immun mot vänsteråsikter och över huvud taget mot tidens krav på politiskt engagemang. Det rörde sig inte alls om någon hjältedyrkan av krigarkonungen, inte heller om krigsromantik. Utan det handlade om att jag genom Bengtssons med heroiska motton tryfferade berättande blev varse värden gällande plikt och gammaldags moral, värden som jag fann relevanta och giltiga. Jag upptäckte attityder och förhållningssätt som jag kom att beundra och ville göra till mina egna.

Jag blev så tagen av Frans G. Bengtssons mästerverk och hans i samma anda skrivna essä Vintermänniskan att jag den närmsta tiden efteråt slog över i närmast ärkekonservativ riktning eller i varje fall hemföll åt den attityden. När Althusser, Lukàcs och Marcuse åberopades av de röda kontrade jag i rent trots med Burke, Heidenstam, Bo Giertz, Sven Stolpe, Stig Strömholm (som de åren kom ut med sin antisocialistiska Försök till en lidelsefri betraktelse) och inte minst Bertel Gripenberg. Den sistnämnde kom jag att ägna ett särskilt intresse. Jag rycktes med av dikter som Nyåret 1907 med dess sarkasmer riktade mot franska revolutionens paroll om frihet, jämlikhet och broderskap. Efter långvarigt antikvariskt sökande lyckades jag skaffa Gripenbergs samtliga publicerade skrifter, inklusive den postuma Genom gallergrinden, och Den hemliga glöden, som gavs ut under pseudonym. Också min livsstil lade jag om. Jag som eljest gick i säckiga tröjor och manchesterbyxor klädde på söndagarna upp mig i vit skjorta, kavaj och slips och körde till någon förgäten landsortskyrka dit jag trodde att moderniteten ännu inte hade hittat. Utan att vara troende på ett personligt plan bevistade jag där allvarsamt högmässan och körde sedan hem. Jag tyckte att jag därmed hade utfört en kulturbevarande gärning i konservatismens och nationens tjänst. Självklart var jag också emot kyrkans skiljande från staten, en uppfattning som jag också senare stått fast vid.

Min nya inriktning hindrade dock inte att min läsning – vid sidan av juridikstudierna – fortsatte att vara högst blandad. Jag har en notering om att jag i september och oktober 1969 till biblioteket i Bjärred återlämnade Bertrand Russels memoarer i flera band samt Ekelöfs akritcykel. Litteraturhistoria läste jag mycket men planlöst för mitt nöjes skull. Mycket Laxness blev det också; ”Fria män” anser jag än i dag vara ett av världslitteraturens yppersta verk.

En förblivande idol och mästare, som drabbade mig under lundaåren, blev Karl Ragnar Gierow. Han är den som betytt mest för mig. Det går inte en dag utan att några rader av honom dyker upp i medvetandet, och jag reser ingenstans utan att ha med en fickversion av hans underbara minnestal över Hjalmar Gullberg. Märkligt nog finns nästan inget av vikt skrivet om Gierow. Jag har länge närt tanken att ett lämpligt pensionärsprojekt för min del kunde vara att i någon mån försöka avhjälpa denna brist.

Jag hade hunnit bli nästan 23 år när jag sommaren 1969 gjorde min första utlandsresa. Med min året före inköpta 250-kubikare begav jag mig helt på egen hand via Tyskland och Vogeserna till franska centralmassivet där jag stannade ett tag för att sedan vända hem via Paris och Liège. Det blev några äventyrliga veckor, inte bara därigenom att jag vid vackert väder alltid körde barhuvad. I Mainz träffade jag studenter som tog väl hand om mig, men många nätter låg jag i sovsäck under bar himmel. Jag hade ofta sömnbrist och levde på bröd, ost, vatten och billigt rödvin. Besancon och Clermont-Ferrand tyckte jag bättre om än Paris, där jag blev loppbiten på ett schabbigt hotellrum. Jag gick planlöst omkring i Paris, det bästa sättet att lära känna en stads själ. I ett antikvariat hittade jag till min överraskning en vacker Karlfeldtvolym i Kjell Strömbergs översättning, 25 franc köpte jag den för. På motorvägen utanför Hamburg fick jag punktering i morgonrusningen, en upplevelse men ingen rolig sådan. Behållningen av resan var främst att jag fick bevisat för mig själv och andra att jag klarade av den, det stärkte min självkänsla, och så fick jag tala tyska och franska och uppleva fransk mentalitet på gott och ont.

Även under lundaåren förstärkte jag ibland min kassa genom påhugg som stuvare. I Malmö hamn rådde en machokultur som var mig i grunden främmande, och att jag accepterades av arbetslagen berodde här som i Uddevalla på min genom tyngdlyftning uppammade muskelstyrka. Titt som tätt skickade mina omtänksamma föräldrar matpaket, ofta innehållande konserverad torskrom och skummjölkspulver som jag förbrukade i stora mängder. Sommaren 1970 köpte jag på Ringön i Göteborg min första bil, som blev en Austin 1800, dvs den största varianten av de tre hundkojemodellerna, en så kallad landkrabba. Den läckte olja, krävde efter kort tid motorbyte och tärde hårt på min ekonomi, ändå har jag i alla år förblivit denna bilmodell trogen. Så långt möjligt har jag försökt vara min egen bilmekaniker, och åtskilliga är de vackra sommardagar som jag förspillt i en smörjgrop bytandes drivknutar, lagandes den avancerade vätskefjädringen och tätandes det ofta läckande avgassystemet. Senare gick jag från Austin- och Morrismodellerna helt över till den mer påkostade Wolseleyvarianten och blev en av de ytterst få svenska medlemmarna i den brittiska Landcrab Owners Club International.

Om juridikstudierna finns egentligen inte mycket att säga. Någon ambition att skynda på dem hade jag inte och inte heller gjorde de några större avtryck i min bildningsbana. I det avseendet spelade alla de böcker jag lånade på Lunds stadsbibliotek större roll. Det var vid denna tid jag på allvar fick upp ögonen för den stora svenska dikten och då främst den äldre, från Tegner, Geijer, Runeberg och Rydberg till 90-talisterna Heidenstam, Levertin och Fröding samt sist och slutligen Karlfeldt. Den av många älskade Stagnelius lämnade mig mera oberörd, så även Strindberg. Selma Lagerlöf tråkade ut mig, Sven Lidman läste jag däremot med stor fascination. Hjalmar Bergman förstod jag mig inte på, inte heller Martinsons Aniara några blänkande pärlor till trots, men storheten i Birger Sjöbergs senare diktning insåg jag till fullo. Gullberg och Ekelöf har jag nämnt, men jag beundrade även Österling, Ferlin, Edfeldt och Bertil Malmberg, inte minst den senares nobla prosa. Lindegren skulle jag upptäcka först senare, men då med besked. Av litteraturkritiker läste jag hellre Åke Janzon än Bengt Holmqvist, och Allan Fagerströms fräna recensioner fick mig att drömma om att kunna åstadkomma något lika vasst. Minns när han inledde en recension med ”det är möjligt att pjäsen är bra, men säkert är att den tråkig”.

Karl Ragnar Gierows nära vän Frans G. Bengtsson beundrade jag inte bara som historieberättare utan också som poet. Jag mumlade ofta för mig själv rader som dessa: ”Fast det kalla stålet hämnas dubbelt brott, kung Mark, skall bland alla han dock nämnas drottningens monark”. Det är den sortens poesi som glömskan inte kommer åt.

Som många i min generation har jag ett särskilt förhållande till Dan Andersson och Evert Taube, mycket på grund av att deras dikter och visor blivit föremål för geniala tonsättningar och framföranden. En av mina första egna grammofonskivor var Thorstein Bergmans ”Helgdagskväll i timmerkojan”. Hans röst har satt sig så djupt att jag har svårt att lida andra uttolkare av Dan Andersson, dock med ett självklart undantag: Gunnar Turesson (mer därom senare). Jag accepterar heller inte arbetarrörelsens monopolitiska anspråk på Dan Andersson. Han tillhör hela folket, inte bara fattigt småfolk och proletärer, som Göran Greider och andra tycks mena. Detsamma gäller Evert Taube, vars prosa är underskattad; ingen har så kunnat beskriva Bohusläns landskap och folk som Taube i ”Strövtåg i Ranrike”. Sven-Bertil är ju en magnifik uttolkare av visskatten, men han överträffas av Evert själv i ”Rönnerdahls polska” eller ”Fritjof Anderssons paradmarsch”. Taubes ofta spelade ”Min älskling du är som en ros” hade jag dock redan vid denna tid svårt för, för mig låter det som sötsliskigt pekoral.

Av lärarna i Lund var professorerna Hafström och Wallén de mest minnesvärda, den senare för sin lärdom och godhjärtade humor, den förstnämnde på grund av sin hängivenhet för ämnet. Under en föreläsning började Hafström deklamera Trygdmålet i Gulatingslagen varunder han så till den grad greps av rörelse att orden stockade sig och undervisningen den dagen måste ställas in. Sådant gjorde intryck på mig. I efterhand måste jag ge Hafström rätt i att förlikningsformlerna i Trygdmålet är storartad och tidlös poesi. Ämnet romersk rätt fann jag träigt, eftersom jag inte hade läst latin kunde jag heller inte briljera i ämnet. Jag struntade i undervisningen och köpte i stället Bendz/Gutermans ”Latinska sentenser och citat” som jag allt sedan dess haft både nytta och nöje av.

Wallén undervisade i straffrätt på gammalt vis och utan åthävor men med en god portion förstucken humor. Katten Boman figurerade flitigt i hans övningsexempel. Dock blev han något brydd när jag begärde att få utforma min tillämpningsuppsats som en positivrättslig studie av duellbrottet. Wallén tyckte att ämnet snarare hörde hemma under rubriken rättshistoria. Men Wallén gav sitt medgivande när han förstod att jag hade som seriöst syfte att undersöka hur en duellsituation kunde vara att bedöma enligt de då nya reglerna i brottsbalken, som saknade direkt motsvarighet till de fyra paragraferna om envig i den dittillsvarande strafflagen. Så kom det sig att jag några månader vintern och våren 1973 låg i som besatt för att få uppsatsen färdig. Jag försköt dygnet och tyckte mig märka att jag hade en naturlig 27-timmarsrytm, så att jag efter åtta dygn av skrivande och sömn åter vaknade vid normal tid på morgonen. Även om mitt arbete knappast blev epokgörande så övade det upp min förmåga att tänka kritiskt. Jag lyckades påvisa att 1953 års strafflagskommitté hade gjort sig skyldig till logiska felslut, men viktigare än så vara att detta examensarbete gav mig nya insikter i hur man formulerar sig för att uppnå juridisk precision.

1973-85

Jag lämnade Lund utan saknad och med en känsla av att livet först nu skulle börja på allvar. Att min som jag ansåg förutbestämda domarbana skulle inledas med tingssittning hade jag varit på det klara med redan i folkskolan. Jag ville i första hand komma till Värmland, sagans land och diktarnas landskap, trots att jag där aldrig tidigare hade satt min fot. Med tillträde den 1 juli 1973 sökte tingsrätterna i Arvika, Sunne, Lindesberg och Köping tingsnotarieaspiranter, och efter att på ort och ställe ha beskådat respektive tingshusbyggnad sökte jag anställning i nämnd ordning. Jag fick inte Arvika men väl Sunne, något som jag aldrig haft anledning att beklaga.

Sunne tingsrätt var från både yrkes- och personlighetsutvecklingssynpunkt en idealisk arbetsplats med tre domare, fyra notarier och ett tjugotal kanslister. Tingsrättens uppgifter bestod ingalunda av endast dömande utan där bedrevs en rikt varierad myndighetsverksamhet. Jag beklagar att de små och medelstora tingsrätterna först avlövades och sedan lades ner, och särskilt att detta skedde med sådana falska motiveringar som att vissa mål- och ärendetyper måste koncentreras till speciella domstolar och myndigheter samt att små tingsrätter är alltför sårbara, inte klarar EU-rätten och brister i säkerhet. Sanningen är ju att de små tingsrätterna fungerade utmärkt, men de var personalkrävande och därmed jämförelsevis dyra i drift. Alla de påstådda bristerna hade varit möjliga att komma till rätta med inom ramen för den domstolsorganisation som fanns på 1970-talet men viljan härtill har inte funnits, inte heller någon förståelse för att det finns värden med en lokalt förankrad rättskipning som inte låter sig mätas i pengar.

Jag kom till Sunne med två hos Gulins i Göteborg nyinköpta kostymer vilka jag tjänstetid använde omväxlande med min gamla mörkblå studentkostym. När sedan ekonomin tillät köpte jag ytterligare en kostym samt överrock och hatt, som jag tyckte att befattningen som tingsnotarie krävde. Jag hade turen att få hyra vaktmästarlägenheten med tillhörande balkong, uteplats och varmgarage i det funktionella och överdådigt påkostade tingshuset. Inför förstatligandet av tingshusbyggnaderna hade domsagans tingshusbyggnadsskyldige klokt nog tömt kassan för att till tingshusets båtnad och prydnad inköpa värdefull konst och inredning. Man hade också kostat på tingshuset en fin bastu, motionsrum, tvättstuga och ett välutrustat verkstadsrum. Det välsorterade och trivsamma biblioteket höll en klass som varit otänkbar om det skulle ha bekostats och byggts upp i enlighet med Byggnadsstyrelsens mer strama principer.

När jag avlade domareden med handen anbefallt lagd på Den Heliga Skrift kändes det inte bara som en pose utan jag upplevde mig bli inlemmad i århundradens led av oväldiga svenska domare. Känslan av historisk samhörighet förstärktes av att tingshuset frekvent besöktes av befattningshavare som i varje fall vi notarier inte lade bort titlarna med, såsom de förutvarande häradshövdingarna John Frostmark och friherre Hans Ramel för att inte tala om det ännu tjänst varande oraklet på inskrivningsavdelningen, fröken Johansson, aldrig benämnd vid sitt förnamn Gerda. Sveriges rikes lag låg förpliktande inom synhåll med sina bruna pärmar, och jag tog min nya uppgift på stort allvar. Tvärt slutade jag med med idrotten och nattetid övade jag mig i domsskrivning – jag hade som ambition att bli verkligt styv på det området – bland annat genom att i Nytt Juridiskt Arkiv noggrant studera justitierådens stil- och metodgrepp. När jag som yngste notarie fick skriva domsförslag åt en vikarierande kvinnlig fiskal och en dito kvinnlig rådman fördubblade jag mina ansträngningar, eftersom jag fördomsfullt fann det nesligt att bli tillrättaförd av en överordnad kvinna. Den stora anspänning detta orsakade gjorde att jag på bara några månader minskade fem kilo i vikt. Till det kom att den huvudvärk jag lidit av sedan barndomen förvärrades för flera år framåt. Samtidigt var jag lycklig i övertygelsen om att vägen till framtida höga domartjänster nu låg spikrak, bara jag orkade hålla ut.

En söndagsmorgon i september 1973 gick jag upp på tingshusets tak och hissade flaggan på halv stång, Gustav VI Adolf var död. På måndagen kom ett telegram från hovrättspresidenten Gunnar Lagergren med innehållet att det stod varje tingsrättsanställd fritt att anlägga den klädsel som vederbörande kunde finna lämplig men att Lagergren för sin del fram till konungens begravning skulle bära mörk kostym och svart slips. Det anslaget tyckte jag om, och jag följde naturligtvis Lagergrens exempel.

Lagmannen Carl Johan Johansen var född i Skien i Norge och hade som student kommit till Sverige. Han kom att stanna kvar i landet under ockupationsåren för att sedermera bli hovrättsråd i Göteborg. Johansen saknade ideala domaregenskaper – han var för mycket känslomänniska, lynnig, intrigant och road av skvaller – men av honom lärde jag mig ändå åtskilliga värdefulla knep både avseende domsskrivning och när det gällde att leda en förhandling. Jag fick också klart för mig att Natanael Gärdes kommentar till Nya rättegångsbalken var ett oundgängligt redskap i yrkesutövningen. Enligt Johansen var det liktydigt med tjänstefel att inte ha med Gärdes kommentar vid de talrika tingsresor som företogs till domsagans övriga orter, oftast Norra Råda och Likenäs; lagboken gick det i värsta fall att klara sig utan. Johansen gav mig så goda vitsord att jag långt innan min tjänstgöring i Sunne var avslutad fick klartecken att börja som aspirant i hovrätten. Ett par år senare var han död, endast 60 år gammal.

Jag tvekar inte att säga att mina 2 ½ år som notarie vid Sunne tingsrätt varit de mest utvecklande i mitt liv, också på det personliga planet. Jag kom till Sunne med sociala hämningar, rädd för att ta initiativ, ovan vid att fatta beslut och med ringa erfarenhet av kvinnor. Allt detta förändrades i ett slag, jag kände det som att jag trädde in en värld som dittills varit förborgad för mig. Jag har ofta tänkt att nyckeln till min personliga metamorfos var det ansvar som följde med de arbetsuppgifter som ålåg mig enligt lag och författning. När jag ledde förhandlingar kände jag en nästan fysisk kraft överföras till mig från domarstolen och ordförandeklubban, som gjorde att min gamla försagdhet sopades undan. För att ta ett trivialt exempel: Om åklagaren och advokaten hade olika uppfattningar om lämpligheten att höra ett visst vittne, då visste jag att det ankom på mig och ingen annan att bestämma vad som skulle gälla, och jag darrade inte på rösten när jag meddelade mitt beslut. Den handlingskraft som jag fick av själva ämbetet influerade på mitt liv i övrigt och bidrog till den personlighetsnormalisering som jag tidigare berört. Denna utveckling kom inte som en överraskning för mig, ty jag hade sedan länge förutsett och förväntat mig att just så skulle det bli när jag trädde in på domarbanan. Visst upplevde jag även därefter personliga tillkortakommanden, särskilt i förhållande till kvinnor, men dessa skedde då så att säga inom ramen för ett i övrigt någorlunda normalt beteende. Ett bevis så gott som något på den omvälvande betydelse dessa tingsnotarieår hade, är att mina drömmar ännu 40 år senare mycket ofta utspelas inne i tingshuset i Sunne.

Som led i mitt nya liv inledde jag sådana sociala aktiviteter som alpin skidåkning, bridge och tennis. Jag gick med i den då endast ett år gamla Sunne GK och tillbringade mycket tid på klubbens vackra niohålsbana. Någon framstående spelare blev jag inte, som lägst nådde jag +26 i handicap. Vid ett tillfälle ute på banan var jag nära att träffas av blixten, spelaren bredvid mig slogs till marken, han överlevde men av hans paraply återstod endast en kolhög. Min sociala förmåga utvecklades ytterligare av att jag som extraknäck åtog mig en stor mängd personundersökningar. Jag for runt i bygderna och intervjuade åtalade, deras familjemedlemmar, lärare och arbetsgivare. Sedan skrev jag ett utlåtande om vad som vid fällande dom kunde vara lämplig påföljd för ”exploranden”, som den åtalade betecknades. Mycken ängslan och sorg mötte jag i stugor och lägenheter där barnen misstänktes för olagligheter. Särskilt minns jag ett musiklärarpar i Karlstad som grät sig igenom mina frågor och ett yrkeslärarpar i Sysslebäck som var dovt förtvivlade över att sonen glidit in på brottets bana. För varje sådan personundersökning fick jag 300 kronor jämte utskrifts- och bilersättning. Eftersom jag hann med ungefär två sådana undersökningar i månaden blev det en hel del pengar att dryga ut notarielönen med.

Sommaren 1974 tog jag min Austin 1800 och körde till Finland för att se det land vars hjältar jag beundrat sedan jag som nioåring först fängslades av Fänriks Ståls sägner. Jag tänkte resa i Runebergs spår samt även besöka platser med anknytning till vinterkriget. Från Helsingfors och Sveaborg körde jag till Borgå, S:t Mickel och vidare norrut. På hotell Kustaa Kolmas (Gustav III) i Kuopio beställde jag ”Sandelsfrukost”, i Idensalmi hittade jag en betongbro som jag intalade mig måste vara platsen för den spång som Sven Dufva hade stått på. Genom ödsliga skogar kom jag till kyrkbyn Soumussalmi, längs Raatevägen räknade jag korsur och träd vilkas skott- och granatskador ännu var fullt synliga. Jag besökte Lappo, Jakobstad, Wilhelm von Schwerins bro, Lotta Svärds sten och framför allt slagfälten vid Oravais och Jutas, där jag andaktsfullt läste Runebergs ord på det ståtliga Döbelnsmonumentet.

Med ganska gott självförtroende inträdde jag en januaridag 1976 som fiskalsaspirant i Hovrätten för Västra Sverige. Mitt första åliggande blev att efter tingspredikan i Gustavi domkyrka och efterföljande kaffe i presidentens våning hjälpa till att knuffa igång biskop Gärtners bil som nära nog hade blivit begravd på gatan av en rykande snöstorm. Jag fann mig väl tillrätta på båda mina första avdelningar, fann en fröjd i att visa mig på styv lina när jag föreslog den dömande sitsen en viss utgång och tävlade med mina kolleger om att hålla målbalansen på roteln så liten som möjligt. Vid några tillfällen kom jag ner till endast 21 inneliggande mål och ärenden, en ouppnåelig siffra i dagens värld i vilken man till och med har avskaffat den på min tid inte ifrågasatta ordningen med ”hemdagar”.

Mitt mest bestående intryck av fiskalstiden är ändå besvikelsen över att hovrätten inte, som jag inbillat mig, var en domstol där den juridiska analysen skar som en knivsegg och där hovrättsrådens skarpsinniga tankar korsades som blixtar under överläggningarna. Jag blev verkligen djupt desillusionerad på den punkten, samtidigt som min egenrättfärdighet växte och min ungdoms fantasier om mig själv som övermänniska gavs ny fast hemlig aktualitet. Endast ett fåtal av hovrättens domarna levde upp till mina förväntningar, bland dem hovrättslagmannen och Almqvistspecialisten Torvald Hellquist, som jag såg upp till och som i sin tur hade ett gott öga till mig. Hans lagmanskollega Bengt Malmström, som jag lärde känna något senare, tyckte jag också mycket om. Malmström hade ett gott huvud samt analytisk läggning och skärpa men saknade i viss mån blick för vardagslivets realiteter. Hursomhelst har mina erfarenheter från denna tid i hovrätten och även senare tjänstgöring där gjort mig skeptisk till den allmänna uppfattningen att kollegiala avgöranden typiskt sett är mer rättvisa och välgrundade än de som beslutas av en ensam domare i tingsrätt.

Sedan jag blivit godkänd som fiskal fick jag flytta upp till hovrättens annex vid Näckrosdammen, en magnifik patriciervilla som hade varit tjänstebostad åt chefen för SKF. Strax efter godkännandet anmälde jag för byråchefen Hessfeldt att jag var intresserad av att bli tingsfiskal någonstans i Värmland. I väntan härpå gick jag tidiga vårdagar runt Näckrosdammen och citerade vällustigt för mig själv Gierows dikt Epitafiskt. ”O tuva moderjord, o fader spade, ta mot ert barn; bestämmelsen är nådd. – – -”. Den sinnesstämning av förväntan och uppbrott jag då erfor kan jag när som helst framkalla på nytt för mitt inre. Mina önskemål ledde till att jag redan den 1 april 1977 tillträdde som tingsfiskal i Arvika. Den tjänsten kom jag att behålla i drygt sju år, ett uthållighetsrekord som ännu står sig.

Arvika var verkligen något helt annat än Sunne. Tingsrätten präglades av ett effektivt och rationellt juridiskt handlag men där fanns inte den sorglöshetens och munterhetens anda som hade rått i Sunne. Jag befästes i föreställningen att det är just Sunne som är hjärtat i sagans land. En Gösta Berling låter sig inte tänkas utanför Fryksdalen. Det sociala umgänget mellan chefer och underlydande och mellan jurister och kanslipersonal var inte heller lika omfattande som i Sunne. Lagmannen, häradshövding Ernst Heyman, anlade när han så fann lämpligt en aristokratisk attityd, dock utan varje skymt av divalater, och kombinerade en total integritet med ett robust självförtroende. Under ett långt liv på juridikens arbetsfält har jag inte träffat en domare mer värd att beundra.

Ansvaret för domsagan var så uppdelat att Heyman och rådmannen Mannerstedt mellan sig fördelade mål och ärenden från Arvika, Eda och Säffle kommuner medan jag hade ansvaret för allt som hänförde sig till Årjängs kommun. Där satt jag i sju år som kung i eget rike. Varannan måndag höll jag tingsdag i Nordmarks härads tingshus, där vaktmästaren markerade min och notariens ankomst kl 10 med klockringning i härför avsedd stapel utomhus. Målen var i regel avklarade redan vid 14-tiden, och då hade en timslång smörgåslunch i överläggningsrummet med de fem nämndemännen också medhunnits. Under överläggningarna brukade jag med spelat djupsinne titta i taket medan jag tände pipan, stoppad med min favorittobak Borkum Riff Whisky (som tillverkades på ”Tobaken” i Arvika). Jag kan inte minnas att de nordmarkska nämndemännen någonsin anmälde en mening som avvek från min. Nämndens egentliga uppgift var – och är – att ge pondus åt rättens beslut. Från den synpunkten är det inte till fördel att antalet nämndemän numera har reducerats till tre.

I tingsfiskalstjänsten ingick att vara inskrivningsdomare, en uppgift som skulle ha varit ganska betungande om inte kanslipersonalen hade varit så rutinerad och effektiv som den var. Chefskanslisten Svea Claesson styrde där verksamheten med fast hand. Med hennes hjälp roddes ett jättelikt relaxationsprojekt av skogsbolagens fastigheter i hamn under min tid. Ett 30-tal vigslar och lika många häktningsförhandlingar föll på min lott. Jag hade som utgångspunkt att åklagarnas häktningsframställningar alltid skulle bifallas, förutsatt att sannolika skäl förelåg. Jag anser än i dag att en domare endast undantagsiv bör ifrågasätta de av åklagaren åberopade häktningsgrunderna, eftersom åklagaren i egenskap av utredningsledare har mycket bättre möjligheter att bedöma dem. Och jag ville inte behöva stå till svars inför mitt samvete för att ha försatt en kvinnomisshandlare på fri fot om denne efter förhandlingen gått raka vägen hem och dödat sin hustru eller före detta sambo. Av motsvarande skäl gav jag aldrig mot moderns vilja fadern umgängesrätt till barnet om det fanns minsta tecken på att denne kunde förgripa sig på eller bortföra barnet.

Vi tre domare satte en ära i att sköta målhanteringen effektivt. Därför låg vi som hökar på de parter och ombud som sölade med tidsfrister och som utan godtagbara skäl begärde anstånd, och vi färdigställde för det mesta domar och beslut redan samma dag som de avkunnades. Vi hade därför låga balanser i förhållande till antalet inkomna mål och ärenden. Det innebar för min del att jag kunde erbjuda mig att staga upp verksamheten i andra, mindre flinka tingsrätter runt om i hovrättsområdet. Härav kom det sig att jag ganska ofta höll ting eller satt med i tresitsar i – förutom Årjäng, Arvika och Säffle – Sunne, Norra Råda, Likenäs, Karlstad, Kristinehamn, Filipstad, Åmål, Bengtsfors, Trollhättan, Strömstad och Borås. På så sätt breddades min erfarenhet och jag lärde känna och kunde jämföra ett betydande antal domare, notarier och nämndemän.

Det var bostadsbrist i Arvika på 1970-talet och därför tvingades jag bo onödigt stort och dyrt i en lägenhet på 141 kvm mitt i staden, i korsningen Hantverksgatan-Kyrkogatan. Mitt privata umgänge bestod huvudsakligen av ett litet antal akademiker och konstnärer samt även ett musikerpar – de alltför tidigt bortgångna makarna Staffan och Birgitta Tunström. Min ungdomsvän Bo Svensson från Henån och hans läkarmaka Birgitta flyttade vid den tiden till Arvika, med dem hade jag mycken rolig samvaro. Men basen i min umgängeskrets utgjordes ändå av tingsnotarierna. Det är notarierna som syresätter domstolarna, vilka utan dem skulle vara bra mycket fattigare och tråkigare ställen att arbeta på. Av notarierna minns jag bäst Hans Frennered, numera pensionerad hovrättslagman, den älskliga Carin Lagebrant samt Maria Wååg, som senare blev min första hustru. Hans har genom åren förblivit min bäste manlige vän. Någon verklig hjärtevänskap med andra män – typ den mellan Kjellgren och Clewberg-Edelcrantz – har jag dock aldrig upplevt och inte heller strävat efter.

Sommartid och under längre ledighet vistades jag för det mesta hos mina föräldrar i Varekil, de tog alltid emot mig med största glädje. Min syster Lena hade bildat familj och bosatt sig med sin Ulf i villa i Romelanda medan broder Per hade flyttat till Kristianstad för att utbilda sig till förskollärare. När jag med föräldrarna vid ett tillfälle besökte honom där visade det sig att stadens bibliotek hade Bonniers författarskivor i LP-format till utlåning. Jag passade då raskt på att kopiera Erik Lindegrens suggestiva inläsning av de 40 brutna sonetterna i ”mannen utan väg” till ett kassettband. Jag har haft en oerhörd glädje av denna inspelning, som jag lyssnat till hundratals gånger, inte sällan i bilradion. Den som endast har läst diktsviten men inte hört just denna inspelning kan knappast föreställa sig kraften och magin i Lindegrens sällsamma uppläsning; han har en röst som helt enkelt inte är utbytbar. Jämt när det händer något ovanligt eller jag känner mig i särskild stämning dyker några ord ur diktverket upp i minnet. Får jag exempelvis plötsligt ont i kroppen kan jag höra mig själv med sammanbitna läppar upprepa ”att känna smärtan brusa i lågande glorior”, om ett motorfäste på någon av mina bilar tycks hopplöst fastrostat får jag nytt hopp vid tanken på att ”dock tvingas besvikelsen föda ljuset på nytt, oväntat, underbart”, osv. Det finns en rad i ”mannen utan väg” för nästan alla skeden och händelser i livet. Och rent litterärt menar jag fortfarande att det mesta av senare modernistisk dikt ter sig smått och epigoniskt i jämförelse.

Året innan Ölandsbron invigdes gjorde vi tre syskon med föräldrarna en sista gemensam resa, den gick till den då ännu rätt exotiska ön på andra sidan Kalmarsund. Mitt bästa minne av besöket är varken vandringen tvärs över Alvaret, fyrarna, de smattrande näktergalarna, prakten av orkidéer, Stagnelius Gärdslösa eller det stiliga rådhuset i Borgholm utan upplevelsen på ort och ställe av Karlfeldts undersköna dikt ”Zephyrs serenad till Ölands solvända”.

En hjärtesorg bidrog till att jag en sommar i slutet av 70-talet levde eremitliv i de folktomma trakterna av Tisjön, Gräsbrickan och Tandövala i Västra Dalarna. Jag var obekant med storlommens och råbockens läten och över huvud taget ovan vid denna typ av camping som jag därför nattetid upplevde som kuslig, och inte heller skingrades mina tungsinta tankar som jag hade hoppats. Däremot lade denne vistelse i ödemarken grunden för ett förblivande intresse för vandringar i de svenska och norska fjällen. Jag har gått med tung packning och fiskeutrustning i alla betydande svenska fjällområden mellan Sälen och Pältsa, utom Sarek, något som berett mig stor glädje. Jag hör till dem som livas av blotta vetskapen att fjällen finns, mäktiga, uråldriga och svåråtkomliga. Jag ogillar mänskliga ingrepp i fjällvärlden, oavsett om dessa åstadkoms av samer med skotrar och alltför många renar, av turism- eller gruvindustrin eller av vägnätets utbyggnad. Jag är beredd att göra gamle greve Erik von Rosens ord till mina: ”Tillgängligheten till våra nationalparker bör i största möjliga utsträckning försvåras”, på det att dessa orörda områden må fortsätta att vara orörda och just därigenom behålla sitt värde.

Hösten 1983 insåg jag att mina dagar i Arvika var räknade – hovrätten kallade – vilket jag kände en viss ångest inför. Efter tio händelsedigra år i Värmland kändes det smärtsamt att definitivt lämna det landskap som hade vunnit en god bit av mitt hjärta. Jag började därför se mig om efter en stuga eller ett mindre hus norr om Arvika och Sunne, gärna upp mot trakterna av det dåförtiden närmast obefolkade Mattila där jag så många gånger vintertid åkt skidor och sensomrar gått på hjortronmyrar. Så läste jag en liten annons i NWT om att en ”vinterbonad stuga i snösäker trakt” var till salu i Timbonäs i Sunne kommuns nordvästra hörn. I mars 84 blev stugan min för 95.000 kr. Jag lyckades finansiera köpet genom ett borgenslån och en utökad checkkredit. Detta husförvärv är mitt livs bästa affär, ty detta otillgängligt belägna skogstorp har berett mig ofantlig glädje och blivit en integrerad del av min tillvaro.

Senare samma dag som jag först såg huset träffade jag också för första gången författaren och trubaduren Gunnar Turesson. Det var på Frimurarlogen i Karlstad där Turesson berättade, sjöng och spelade på luta. Jag har inte på något verksamhetsområde mött en man med lika stark karisma. Turesson gjorde ett sådant intryck på mig att det enda litterära sällskap som jag någonsin varit medlem i är det som bär hans namn. Den av Harry Martinson-sällskapet ratade dikten ”Chantee” satte Turesson högt och hans egen insjungning av den på ett slags samnordiskt sjömansspråk är mästerlig. Sveriges radio gjorde 1986 en intervjuserie med Turesson som inte finns på SR Arkiv men som jag lyckligtvis spelade in på kassettband.

Våren 1984 återvände jag till Göteborg och hovrätten för adjunktionstjänstgöring. Efter så många år av handfasta egna erfarenheter, avancerad färdighet i domsskrivande samt tankeutbyte med många seniora tingsrättsdomare var jag nu ännu mer fylld av självförtroende vad det gällde det juridiska hantverket och dömandets konst. Förmodligen kan kollegerna vid hovrätten ha upplevt mig som något stöddig, för jag hade jämt min uppfattning klar och frågade sällan om råd. Statssekreterare Ove Lindh hade efterträtt Härje Stenberg som president, han var vänlig, på gränsen till inställsam, men gjorde ett osäkert, nästan ängsligt intryck både som jurist och chef.

När jag nu säkrare än förut kunde jämföra domaregenskaper och förhållningssätt mellan hovrätten och de många underrätter som jag dömt i konstaterade jag att jämförelsen knappast utföll till den kollegiala domstolens fördel. Inte så att jag vantrivdes men jag längtade efter något annat än den i mitt tycke något småskurna hovrättsmiljön. Så snart min assessorsutnämning – det slutgiltiga godkännandet för domarbanan – var klar började jag därför se mig om efter ett lämpligt uppdrag i Stockholm. Jag trodde att om jag bara lyckades få in en fot i det statliga kommittéväsendet så skulle mina insatser uppmärksammas och jag skulle få ännu mer kvalificerande uppgifter, så att jag slutligen kunde erövra en riktigt hög domartjänst, helst en justitierådspost, naturligtvis.

1985-90

Så kom det sig att jag i februari 1985 utsågs till sekreterare i Betalningsansvarskommittén, en parlamentarisk utredning med justitierådet Hans Stark som ordförande. Jag fick ett kontorsrum högst upp i Rosenbad. Två våningar under residerade Sten Wickbom som efterträtt Ove Rainer som justitieminister. Ibland hade jag sällskap i hissen med Olof Palme, han såg alltid lika trött och sliten ut. Stark var en vänlig men upptagen person, som överlät åt mig att sköta i stort sett hela utredningsarbetet. Det hände att han inte hade tid att närvara ens när kommitténs ledamöter, tillika riksdagsmän, var kallade till sammanträde och då fick jag i hans ställe svinga klubban. En väsentlig sak lärde jag mig dock av Stark, nämligen vikten av att i en text inte gå alltför rakt på sak. För paradoxalt nog höjer man ofta verkningskraften i en bevisföring genom att bädda in det avgörande argumentet i en lagom dos ”snömos”.

En blåsig sommardag 1986 vigde den gamle prosten Gottfrid Fryking mig och Maria Wååg under en utomhusgudstjänst vid Rogsjöns strand i Bjursås socken. Bröllopsfestligheterna varade i flera dagar, gästerna var många och brudens mors och styvfaders gästfrihet stor. Förutom släktingar deltog bland andra gemensamma vänner från Arvikatiden samt de barnrika familjerna Frennered, Lambertz och Manholm. Min far var redan märkt av sin cancersjukdom men jag tror att han ändå hade glädje av att vara med. Tre år senare dog han på Uddevalla lasarett i sviterna av ett infekterat och aldrig läkt operationssår på bröstbenet. Den direkta dödsorsaken var kvävning.

I början av augusti samma år drog jag och broder Per med tung ryggpackning till Gressemoen i Norge, där vi fiskade oss fram under några veckor. Under slutet av vandringen fick jag våldsamma buksmärtor, trodde att min sista stund var kommen, undersöktes på Östersunds sjukhus för misstänkt testikelcancer, men hemkommen till Stockholm dömde urologen på Södersjukhuset ut diagnosen och fann inget fel på mig. Det var första och hittills enda gången som jag behövt uppsöka sjukhus akut.  Av och till har samma smärta återkommit genom åren, men eftersom jag med tiden har insett att den inte indikerar något dödligt är den lättare att uthärda. Året därpå var Per och jag åter i Gressemoen, liksom 1988 då även hustrun deltog, temporärt befriad från sina plikter på Stadshypoteket i Göteborg där hon hade sitt arbete. Per och jag fortsatte sedan traditionen med årliga fjällvandringar, vi gick i Padjelanta, uppsteg från Hellemobotten, nedsteg ett annat år till samma djupa fjordslut, tog sjöflyg till Tjålmejaure och gick därifrån till Råstojaure, för att nu nämna något. Jag anser att när man talar och skriver svenska bör man använda etablerade svenska fjällnamn när sådana finns. På motsvarande sätt bör de samiska namnen, som dessvärre numera är legio på svenska fjällkartor, begagnas när man talar och skriver på något av samiska språken. Jag kan inte förstå att det skulle ligga ett förakt för den samiska kulturen i den inställningen.

Hösten 1987 var betänkandet ”Ansvarsgenombrott m.m.” färdigt att överlämnas till den nya justitieministern Anna-Greta Leijon, med – till Starks förtrytelse – i sista stund inkastade reservationer i huvudsaken från de borgerliga ledamöterna. Ledamöternas respektive partiledningar hade uppenbarligen slagit bakut när de i ett sent skede fick klart för sig vad förslaget innebar. Stark ansåg sig förfördelad turordningsmässigt på Högsta domstolen, vilket var anledningen till att han under utredningstidens gång lämnade domstolen och utnämndes till Justitiekansler. Han erbjöd mig att följa med honom till kanslersämbetet där jag i så fall skulle tilldelas en byråchefstjänst. Det var ett frestande erbjudande, men jag valde i stället att tillträda en tjänst som föredragande i riksdagens lagutskott.

På den posten kom jag att stanna i tre år. Utskottets kanslichef Hans Regner, även han sedermera justitiekansler, ledde verksamheten med yttersta noggrannhet. Han hade ett stort kontrollbehov och var obenägen att delegera uppgifter av betydenhet. Hans styrka var att han var djupt förtrogen med såväl riksdagens arbetsformer som alla de vidsträckta områden som lagutskottet verksamhet omfattade. Jag finner det föga troligt att det vid denna tid fanns någon svensk jurist hade lika bred överblick över hela det civilrättsliga fältet som Hans Regner. Men han var inte någon trygg och tillitsfull chef. För min del innebar åren i lagutskottet, inte minst umgänget med ledamöterna, en mycket viktig erfarenhet när jag sedan började på Justitiedepartementet. För dem som arbetar i regeringskansliet och inte själva har upplevt hur det går till i riksdagen ter sig verksamheten där ofta gåtfull intill obegriplighet. Om man inte vet hur riksdagen fungerar i praktiken har man både som tjänsteman och politiker i regeringskansliet ett visst handikapp.

1990-98

Jag hade länge drömt om att komma till Island. I min ungdom hade jag köpt en karta och i detalj tänkt ut hur jag under strapatser skulle färdas till fots runt hela ön eller ännu hellre rida; detta var innan det hade byggts broar över glaciärfloderna på sydlandet. När så Nordiska juristmötet samlades i Reykjavik i augusti 1990 åkte jag dit i förväg för att vandra i trakterna där Eyrbyggarnas Saga utspelade sig. Från Stykkisholmur gick jag västerut mot Snaefellsnäset med Breidafjördur i blickfånget. På kvällarna slog jag upp mitt tält bland bräkande får invid porlande bäckar en bit upp mot fjällsluttningen och läste ett stycke ur sagan. Det var en mäktig upplevelse att i det trädlösa landskapet med sådan lätthet kunna känna igen platser och vyer som måste ha sett likadana ut för tusen år sedan. Under slutet av vandringen klättrade jag i vackert väder upp på Snaefellsjökeln. Härifrån hade jag ”Islands härlighet för mina fötter”, precis som Run-Janne skrev i ”Historiebok – Ur min framfart”; hans överdådiga reseskildring hade jag i gott minne. Sista natten vid Egilsstadir slog vädret om, en rasande sydvästlig orkan tryckte fullkomligt ner tältet. Jag hade dock sinnesnärvaro nog att krypande ta mig ut och även fotografera haveriet.

Inne i Reykjavik träffade jag på åtskilliga av mina blivande arbetskamrater, vilka jag skulle få mer att göra med när jag en vecka senare började som sakkunnig på Justitiedepartementet. Där fanns bland andra Stefan Strömberg och min gode vän Hans Frennered, båda nyutnämnda enhetschefer och därför i euforisk stämning. Jag tyckte mig än en gång uppleva att en ny tid randades för mig, äventyret stod och väntade, samtidigt som jag var smärtsamt medveten om att jag vid nära 44 års ålder karriärmässigt borde ha hunnit längre än att tillträda en obefordrad juristbefattning i regeringskansliet. Även om jag såg framåt med förtröstan var jag vid denna tid ofta nedstämd på grund av ett havererat äktenskap och en långt utdragen skilsmässa. Boendet i Stockholm blev dock ordnat på bästa sätt i och med att jag kunde byta hustruns och min större hyreslägenhet på Långholmsgatan till en mindre med fin utsikt på bekvämt gångavstånd från Rosenbad.

Mina första dagar på Justitiedepartementet gick jag artigt runt och presenterade mig för de olika befattningshavarna. Jag knackade på en dörr där det stod ”Leif G W Persson – sakkunnig”. Jag hälsade och förklarade snabbt för den över skrivbordet liggande rumsinnehavaren att jag hade fått anställning i departementet. Leif öppnade ena ögat och besvarade hälsningen med ett korthugget ”Ja, fy fan vilken dag”, innan han återgick till sitt viloläge.

Ganska snart kom jag också i – vänskaplig – delo med Språkvårdsavdelningen, som ansåg att jag uttryckte mig alltför formellt och byråkratiskt. På intranätet lade man i avskräckande syfte ut ett brev som jag hade skrivit i tjänsten, jämsides med ett exempel på hur samma brev hade kunnat formuleras på ett ledigare och lättfattligare sätt. Jag förstod språkisarnas goda vilja men ansåg att de ofta underskattade allmänhetens förmåga att begripa korrekt och respektfull svenska och inte minst dess förväntningar på en något förhöjd stilnivå när det är myndigheter som talar.

Annars präglades mina första år i Justitiedepartementet av idogt arbete med de bolags- och fastighetsrättsliga projekt som jag hade ansvaret för. Jag skrev direktiv till Redovisningskommittén och som expert i Arrendekommittén lärde jag känna hovrättslagman Olle Ekstedt, en orädd och självständigt tänkande domare. Han gjorde en insats i samhällsdebatten genom att påvisa att Maciej Zaremba i allt väsentligt hade fel i sitt på 1990-talet i Moderna Tider vida uppmärksammade angrepp på det svenska rättsväsendet.

Ganska snart kom mitt arbete att påverkas av EES-förhandlingarna och Ingvar Carlssons brådstörtade vändning i frågan om EU-anslutning. Jag tog fram ett förslag till lagstiftning som skulle rädda kvar de svenska sommarstugorna i svensk ägo även vid ett EU-inträde. Lagen kom att gälla i bara fem år, mer lyckades vi inte åstadkomma i de tuffa förhandlingarna med kommissionen, men detta provisorium antogs ändå kunna bidra till att lugna en EU-skeptisk opinion inför folkomröstningen. Jag översatte tillsammans med kolleger EU:s bolagsrätt till svenska och ägnade mig även i övrigt en hel del åt internationella frågor. Det föll sig därför naturligt för mig att söka en nyinrättad befattning som departementets samordnare av EU/EES-frågor. Som krav ställde jag att få bli befordrad till kansliråd, något som departementsledningen efter visst gruffande gick med på. Nu inträdde en hektisk tid under vilken jag många gånger upplevde att jag hade behövt vara på flera platser samtidigt. Jag utarbetade strategier för förhandlingsarbetet, samordnade och gav anvisningar för den alltmer intensiva verksamheten med implementering av EU-rättsakter, gav ut en departementsintern tidning, bevakade departementets intressen gentemot UD (som sin vana trogen misstrodde fackdepartementens kapacitet), deltog som expert i utredningar om anslutningslagstiftningen och om ett medlemskaps inverkan på offentlighetslagstiftningen samt åkte i skytteltrafik inte bara till Bryssel utan även till Genève där jag deltog som svensk delegat i en kommitté som bildats för att inrätta en EES-domstol, ett som det då antogs nödvändigt element i ett EES-avtal. Jag blev också en av de första att skriva mer utförligt – i SvJT 1993 – om vad ett svenskt medlemskap skulle innebära för rättsväsendet.

I den proposition om ett svenskt EU-medlemskap som togs fram 1994 är det jag som har skrivit det bärande avsnittet om EU som en rättens gemenskap, vilket jag sammanfattade så här: ”Det råder inom EU en ovillkorlig likhet inför lagen, som inte stannar vid likabehandling av medlemsstater utan som även omfattar de enskilda medborgarna. Denna princip är EU-samarbetets styrka och förnämsta kännetecken. För det lilla landet och dess medborgares möjlighet att få ut sin rätt är detta av fundamental betydelse.” Jag framhöll också att Sverige som medlem i EU skulle få långt större möjligheter att göra sin röst hörd och påverka den europeiska agendan och vi skulle dessutom för första gången i modern tid kunna göra det på vårt eget språk. Jag tror att läsarna upplevde dessa avsnitt som starka och övertygande.

Mitt eget hjärta var dock inte lika övertygat. Jag tänkte på Sveriges unikt långa tid av frihet och självbestämmande och vad detta vakthållande under historiens gång hade kostat i form av blod, umbäranden och diplomatiska dygder. Jag erinrade mig Atomstationen av Laxness, där bondflickan från nordlandet inser att herrarna tänker sälja landet – ”När de svor på sin heder visste jag att det hade skett”. Jag mindes Mobergs Rid i natt, särskilt den mästerliga filmatiseringen från 1942 som än i dag kan röra mitt sinne. Och jag retade mig på det falska argumentet från folkpartister och andra att svenskarna måste rösta ja för fredens skull. Som om freden i världen hängde på att Sverige avhände sig sin suveränitet! Margareta Winberg hör inte precis till mina favoriter, men jag måste medge att när hon på Götaplatsen hösten 1994 fronderade mot sin egen regering och proklamerade att ”den frihet som man en gång har vunnit skall man aldrig lämna ifrån sig” slog hon an en känslomässig sträng.

För en domare utgör förmågan till personlighetsklyvning en nödvändig egenskap; i brottmål överensstämmer långt ifrån alltid det straff som utmäts med det som domaren skulle ha valt om han inte varit bunden av lag och praxis. Kanske var det därför som jag inte fann det vare sig svårt eller konstigt att rösta nej i folkomröstningen, trots att jag alltså i flera år som tjänsteman lojalt hade verkat för ett svenskt EU-inträde. Det puerila segerjublet på ja-sidans valvaka i Norra Latin, där jag var närvarande, hade jag svårt att instämma i. Jag röstade senare nej även i EMU-omröstningen 2003. I den akademiska debatten har jag varit en motvalls röst genom att konsekvent hävda att det också för EU-medlemsstater som uppfyller konvergenskraven är frivilligt att ansluta sig till såväl som att lämna EMU-samarbetet. Jag har också envist hävdat att europrojektet i längden kan räddas endast till priset av att Grekland och Cypern återinför sin egen valuta.

Efter EU-inträdet fortsatte jag att ensam sköta EU-samordningen i hela Justitiedepartementet. Även om jag med tiden fick biträde av en duktig tjänsteman blev samordningsfunktionens underbemanning till sist så påtaglig att departementsledningen hösten 1995 tvingades inrätta en särskild EU-enhet, varvid jag blev befordrad till departementsråd. Chef för enheten blev min gode vän Hans Frennered, som emellertid i stor utsträckning var bunden vid olika uppdrag i Bryssel. I praktiken var det därför oftast jag som fick utöva chefskapet på enheten, som stadigt växte både personal- och verksamhetsmässigt. Under denna tid inledde jag ett ganska omfattande författarskap i EU-juridiska frågor, inte minst i form av återkommande översikter i SvJT rörande praxisutvecklingen i EU-domstolen. Egendomligt nog blev jag också god vän med en av de mäktigaste personerna i EU-organisationen, spanjoren Gil Carlos Rodriguez Iglesias, som då var nyutnämnd ordförande i domstolen. Vi var jämnåriga men jag och säkerligen också omgivningen uppfattade honom som betydligt äldre. Jag blev något av Gil Carlos adjutant när han 1995 första gången besökte Sverige, och när hela domstolen två år senare gjorde ett officiellt flerdagarsbesök hade jag den krävande uppgiften att utforma programmet, vari ingick audiens på slottet och substantiella seminarier, och inte minst att få de höga domarna att trivas. När jag en sen junikväll 1997 hade vinkat av Gil Carlos och hans kolleger och i natten vandrade hemåt på Brännkyrkagatan kände jag en oändlig lättnad över att denna prövning var över och att allt hade klaffat. Jag fick den euforiska känslan av att ha överlevt en dödsfara och att livet nu kunde börja på nytt.

När regeringen Bildt röstades bort i september 1994 behövde jag och Maria – min stora och enda kärlek – inte längre hålla vår relation hemlig. Vi hade fallit i varandras armar på departementets vårfest på Karlberg året innan. Jag var nyutnämnt kansliråd och hon var där i egenskap av brevskrivare åt de båda ministrarna Gun Hellsvik och Reidunn Laurén. Den 23 oktober 1994 vigdes vi av Reidunn i hennes ämbetsrum – hon hade då utnämnts till kammarrättspresident – med tjusig utsikt över Riddarfjärden. Maria, 17 år yngre än jag, gav mig på samma gång ny livsenergi och ett inre lugn. Våra temperament är väsensskilda men ingen av oss klarar att leva utan den andra.

Efter regeringsskiftet fick Maria den närmast omöjliga uppgiften att som ensam jurist biträda de moderata ledamöterna i tre riksdagsutskott. Vi tog nätterna till hjälp för att klara våra respektive arbeten, men Gud skall veta att det kostade på. Inte förrän jag 1998 utnämndes till rättschef och Maria året därpå anställdes som ledarskribent i SvD fick vi mer drägliga arbetsförhållanden.

Vår ”bröllopsresa” 1995 gick till Island. Dagen efter att vi besökt Snorres Reykholt tältade vi i en fjälldal i närheten av Arnastapi. På natten bröt helvetet löst i form av en nordatlantisk orkan som knäckte tältpinnarna och blåste iväg med våra tillhörigheter. Vi kämpade oss fram till Olafsvik och kom några dagar senare utmattade till Reykjavik där vi tog in på ett fint hotell och lögade oss i utomhusbaden. Kärleken hade ställts på ett svårt prov och bestått det.

Trots denna i överkant strapatsrika Islandsvandring har det blivit åtskilliga senare fjällturer för Maria och mig – Artfjället, Grövelsjön, Ljungdalen, norska Borgarfjäll (även den turen var minst sagt en prövning), Signaldalen, Råstojaure. Jag hann även på egen hand med en tredje Islandsvandring, till Njalsagans trakter. Hur gammal jag än blir kommer jag aldrig att glömma när jag slog upp tältet ovanför Gunnars Lidarände med Myrdalsjökeln i öster och Vestmannaöarna glimmande i söder. Och jag prisar mig lycklig som vet hur det ser ut vid Rangån där Gunnar trotsade Torger Starkadsson när denne från andra sidan ån hotade att döda Gunnar, vartill Gunnar svarad med orden: ”Då får du komma närmare”.

1998-2003

Efter tre intensiva arbetsår som departementsråd övervägde jag att återgå till domarbanan. Åren i riksdagen och kanslihuset hade jag hela tiden uppfattat som ett mellanspel om än långvarigt, min yrkesmässiga identifikation var domarens. Sommaren 1998 åkte Maria och jag runt i landet och tittade på tingshus på orter där vi skulle kunna tänka oss att bo och där lagmanstjänsten kunde tänkas bli ledig. Falun och Mora skulle ha passat oss men där förväntades inga ledigheter inom överskådlig tid. Däremot var Katrineholm ett realistiskt alternativ. Även Södertälje var ledigförklarat, och jag sökte tjänsten som lagman där. Strax innan Tjänsteförslagsnämnden skulle besluta i ärendet fick jag sent en torsdag i november besök på mitt tjänsterum av statssekreterare Kristina Rennerstedt och Dan Eliasson, då politiskt sakkunnig. Jag hade redan anat deras ärende. De erbjöd mig att bli rättschef med ansvar för grundlagsenheten och de sex enheter som hörde till den nyutnämnda demokratiministern Britta Lejons område.

Jag bävade för den mediala exponering och stora uppmärksamhet som rättschefsrollen för med sig, men jag hade åtminstone ett starkt skäl för att anta utmaningen, och det blev avgörande. Efter 3-5 års tjänstgöring hade rättschefer i Justitiedepartement alltid kunnat räkna med transport till Högsta domstolen, och jag hade ingen anledning att tro att den traditionen skulle frångås när det gällde mig. Redan innan jag började i gymnasiet hade jag drömt om att bli justitieråd, och nu såg jag en möjlighet att få drömmen förverkligad. Om jag då hade vetat att jag skulle komma att kvarstå som rättschef till min pensionering 15 år senare, hade departementsledningen fått vända sig till någon annan än mig.

Rättschefskapet var naturligtvis förenat med ett stort ansvar, och jag var starkt medveten om att jag från och med nu var den ämbetsman i landet som hade det yttersta ansvaret för rikets grundlagar. Det ingav en högtidlig och på samma gång svindlande känsla som jag alltjämt kan framkalla. Likväl var befattningen som rättschef på sitt sätt enklare att bemästra än ledarrollen för en stor enhet. Dock innebar det att jag behövde hantera konfliktfyllda situationer där det fanns starka politiska viljor – med det egna departementet, SB, UD eller KU involverade – som inte lätt lät sig förenas med vad som var praktiskt eller lagligen möjligt. Min roll i sådana lägen var att oavsett politiska önskemål försvara lagen och i synnerhet grundlagen, men naturligtvis på ett så diplomatiskt sätt som möjligt. I det avseendet hade jag god hjälp av Henrik Jermsten, då chef för grundlagsenheten, nu avdelningsordförande i Högsta förvaltningsdomstolen. Henrik och jag tillämpade en lika enkel som framgångsrik funktionsfördelning. Han funderade ut strategier och juridiskt hållbara lösningar, vilka jag sedan gav tyngd och status i min egenskap av högste ansvarige tjänsteman på området.

Jag hade två rättschefskolleger, Fredrik Wersäll och Göran Lambertz, båda till skillnad från mig underställda endast ett statsråd – justitieministern – och båda sedermera av regeringen utnämnda till justitieråd. Jag hade ett utmärkt förhållande till båda samt även till expeditionschefen Lars Dahllöf och, sedan också denne utnämnts till justitieråd, hans efterträdare Thomas Rolén. Som chefstjänsteman hade jag som överordnad princip att skydda det ansvariga statsrådet, i mitt fall främst Britta Lejon, från att begå misstag och dra på sig kritik, vare sig sådan kunde förväntas inifrån regeringskretsen, från politiska motståndare eller i medierna. I skarpt läge fick alla andra göromål läggas åt sidan.

Britta Lejon var politiskt oerfaren och – i likhet med sin mor Anna-Greta – inte jurist, och hon hade i sin stab ingen chefstjänsteman utom mig. Jag satte därför en ära i att med kraft företräda hennes intressen gentemot den andra departementshalvan, den som Laila Freivalds och senare Thomas Bodström härskade över. Det var en krävande uppgift. Samtidigt deltog jag självfallet i de interna rådslag som Laila och Thomas hade med sina staber. Jag minns särskilt de nervösa frukostmöten då risken för ett gigantiskt elektroniska haveri inför millenieskiftet ventilerades och den uppjagade stämning som rådde under och efter Göteborgskravallerna 2001.

Med Britta företog jag ett antal utrikes resor, liksom jag tidigare gjort med andra ministrar. Britta företrädde EU när Portugal återlämnade Macao till Kina, den 20 december 1999. Det var ett på flera sätt minnesvärt tillfälle. Trots att Macao var garanterat samma särställning som Hongkong marscherade kinesisk trupp in redan dagen därpå, något som djupt upprörde den gamla kronkolonins siste guvernör Chris Patten, som satt bredvid oss under invigningsceremonin. Han muttrade att något liknade hade varit otänkbart i Hongkong med de starka demokratiska motkrafter som fanns där. Även en resa till Rabat och den kungliga staden Fez i Marocko kommer jag gott ihåg. Britta och jag trivdes bra tillsammans men var aldrig förtroliga. Inte för ett ögonblick glömde jag att det var statsrådet Lejon, inte vännen Britta, som var min överordnade chef.

Den största sakliga framgång som jag bidrog till under min rättschefstid var utan tvivel införandet av en princip om handlingsoffentlighet i EU:s institutioner. Under betydande dramatik uppnåddes detta under Sveriges ordförandeskapshalvår 2001. Vi allierade oss med Europaparlamentet och lurade skjortan av de misstänksamma fransmännen. Britta gjorde vad hon kunde på sin kant, men utan Gunnar Lunds och Helena Jäderbloms starka vilja och strategiska geni hade det inte lyckats. Mina egna insatser får andra bedöma, men jag var med och agerade i flera avgörande skeden.

Britta Lejon fick till sin besvikelse inte fortsatt förtroende av Göran Persson vid regeringsbildningen 2002, utan efterträddes som demokratiminister av Mona Sahlin. Laila Freivalds hade redan tidigare ersatts av Tomas Bodström. Jag hade ett gott förhållande till båda nykomlingarna, särskilt till Mona. Till mitt tredje nya statsråd Pär Nuder, som satt i Statsrådsberedningen en trappa upp och fick ansvar för regeringsformen och vallagen, hade jag ett korrekt men knappast hjärtligt förhållande.

Den angenäma sidan med att vara rättschef i Justitiedepartementet är att det ger status och anseende i juristkretsar, tidigare stängda dörrar öppnas. Men det är också slitsamt och psykiskt påfrestande att ständigt vara beredd att när som helst på dygnet rycka ut och mer eller mindre på stubben ge auktoritativa svar och bedömningar i rättsliga frågor. Ett felaktigt besked kan få katastrofala följder, till exempel vid en regeringsbildning. Frustrerande är också att tiden sällan räcker till för en rättschefs kärnuppgift – det juridiska kvalitetsarbetet – när prioritet måste ges åt sådant som statsrådens önskemål, de egna sakenheternas funktion, kontakter med andra departement och förhandlingsarbetet i EU. Om detta dilemma skrev jag år 2003 en öppenhjärtig artikel i SvJT som uppmärksammades på ledarplats i DN: ”När en rättsstat närmar sig det som Abrahamsson betecknar som en ’gräns som inte får underskridas’ är det dags för regeringen och Bodström att reagera och agera. Ytterst gäller det rättssäkerheten för enskilda och värnet av grundläggande rättigheter.” Från SB kom signaler om att jag hellre borde ha framfört kritiken internt inom regeringskansliet. Saken blev inte bättre av att jag snarast skärpte kritiken i en intervju i Advokaten senare samma år.

När knappt fyra år hade gått efter mitt tillträde som rättschef anmälde jag för Thomas Bodströms statssekreterare – Dan Eliasson, som var min vän men samtidigt en lojal partiarbetare – att tiden borde vara mogen för regeringen att ge mig ett nytt jobb inom statsförvaltningen, helst som justitieråd. De signaler jag fick av Dan under det följande året innebar emellertid att detta skulle bli svårt, främst därför att Statsrådsberedningen reste invändningar. Vari dessa närmare bestod fick jag dock ingen klarhet i. Jag förmodar dock att man i SB irriterat sig  över att jag i tidskriftsartiklar hade kritiserat dels Göran Persson för uttalanden han gjort om upphävande av preskription för nazistförbrytelser, dels Lena Hjelm Wallén för hennes agerande som ledamot i det så kallade europeiska konventet. Jag hade också i konventsförhandlingarna specifikt varnat för en svensk anslutning till EU:s rättighetsstadga. Statssekreterare Lars Danielsson tackade för ”värdefulla synpunkter” men i realiteten uppfattades mina betänkligheter nog enbart som störningsmoment. Till detta kom att Göran Persson, i olikhet med tidigare statsministrar, gärna lade sig i Justitiedepartementets beredning av de högre domartjänsterna; när det föll honom in kunde han även föra fram egna favoriter. Såväl Bodström som Eliasson hade nog gentemot mig en välvillig inställning men de hade varken lust eller förmåga att med kraft driva min sak i SB. Deras position var betydligt svagare än företrädarnas – Laila Freivalds respektive Kristina Rennerstedt – genom att ingen av dem hade egen bakgrund i domstolsvärlden. Laila Freivalds tog senare i samtal med mig oväntat upp frågan om min uteblivna justitierådsutnämning som hon menade berodde på Thomas Bodströms ”klantiga handlag”. Men jag tror inte att hon var fullt medveten om SB:s ökade interventionsvilja i frågor om utnämning av domare under Bodströms ministertid.

När jag efter sommaren 2003 fick definitivt besked att jag inte kunde räkna med att bli tilldelad en högre domartjänst meddelade jag departementsledningen att man från årsskiftet inte längre kunde påräkna mina tjänster. Jag hade då redan börjat tycka att det skulle bli skönt att syssla med annat. Jag var 58 år och inställd på att ägna återstoden av mitt aktiva liv åt andra intressen – mina böcker, stället i Värmland, mina engelska veteranbilar. Till det kom att Maria sedan flera år hade ett krävande arbete som ledarskribent i SvD, och jag hade en tanke om att som förtida pensionär kunna stötta henne mer aktivt. Vi stod också i begrepp att flytta till en större lägenhet och kanske till och med skaffa hund. Det ekonomiska bortfallet var inget som bekymrade mig, om det knep var jag säker på att kunna dryga ut inkomsten genom skiljenämndsuppdrag som jag hade erfarenhet av sedan tidigare.

Så blev det emellertid inte. Departementet var angeläget om att inte utsättas för chikanen att dess rättschef slutade i vredesmod utan någon ny befattning i sikte. Jag lät mig övertalas av Thomas Bodström att även efter årsskiftet kvarstå som rättschef men utan att ingå i ledningsgruppen eller att i övrigt ha något ansvar för den löpande verksamheten. Det enda villkoret var att jag skulle fungera som ordförande i en blivande integritetsskyddskommitté; i övrigt skulle jag inte behöva åta mig uppgifter annat än i den mån jag själv så önskade.

2004-2013

I praktiken slutade jag således som rättschef i Justitiedepartementet vid utgången av år 2003. Jag gjorde det med en viss bitterhet, som förstärktes av en lång rad utnämningar till justitieråd som jag ansåg vara tveksamma. Med ett fåtal lysande undantag kom Högsta domstolen vid denna tid att tillföras domare som knappast höll måttet i så avgörande discipliner som omdöme, stilkonst och självständigt tänkande. Jag jämförde mig självömkande med Hjalmar Söderberg, den mest givne till ett säte i Svenska Akademien som dock gång på gång fick se sig förbisprungen av personer som var honom underlägsna och som han ringaktade. Regeringens ovilja att ge mig en kvalificerad domartjänst visar med full evidens hur korrumperat det gamla kallelseförfarandet var och vilken välsignelse inrättandet 2011 av en från statsmakterna oberoende domarnämnd har inneburit.

Av Justitiedepartementet blev jag alltså aldrig tillfrågad om fortsatt tjänstgöring som domare, myndighetschef eller någon annan för en chefstjänsteman adekvat befattning. Det var naturligtvis en besvikelse; den främsta anledningen till att jag 1998 tackade ja till rättschefskapet var ju förvissningen om att den titeln borgade för en senare utnämning till ett högt ämbete, vanligen till justitieråd. Det enda erbjudande av den kalibern jag någonsin fick från regeringskansliet kom från UD genom kabinettsekreterare Frank Belfrage, men då ansåg jag det vara för sent för mig i livet att flytta till Luxemburg som EU-domare. När jag respektfullt tackade nej till erbjudandet tänkte jag på Milosz underbara dikt Gåvan och kände att jag inte längre hade kvar den ärelystnad varförutan man vid ansenlig ålder binder sig för ett tungt och påfrestande arbete hur prestigefullt och välavlönat det än må vara.

Emellertid var jag tämligen tillfreds med Bodströms trots allt generösa erbjudande att jag med bibehållen lön och fram till min pensionering som en slags fri radikal skulle få syssla med departementets frågor i den utsträckning jag själv bestämde och hade lust med. Och jag var rätt glad att slippa anpassa mig till de nyordningar som de åren började införas i Högsta domstolen och Regeringsrätten. Båda domstolarna hade under inflytande av de europeiska domstolarnas skrivsätt kommit att bryta mot en gammal svensk tradition som innebar att vad som förevarit i underinstanserna gavs en utförlig och rättvis beskrivning som bakgrund till den högsta instansen slutliga avgörande. Prejudikaten har därmed blivit mindre njutbara att ta del av vartill kommer att den språkliga dräkten enligt min mening har blivit lite väl alldaglig. Kanske hade jag ändå kunnat rätta in mig i ledet men inte utan påfrestningar, ty språkets behandling är en allvarlig sak som inte sällan orsakar strid mellan annars förnuftigt och fördragsamt folk. Men visst hade jag exempelvis kunnat använda det numera påbjudna ”ska” fastän det mer imperativt bjudande ”skall” lämpar sig mycket bättre i ett domslut från vårt lands högsta rättsinstanser.

Min huvuduppgift de första åren som ”rättschef utan portfölj” var som nämnts ordförandeskapet i den parlamentariska Integritetsskyddskommittén. Debattklimatet var vid denna tid ansträngt, frågor om buggning, datalagring och FRA-spaning orsakade spänningar ända upp i regeringen och riksdagen. Risken fanns att kommittéarbetet fullständigt kunde ha havererat. För att motverka detta tillämpade jag en strategi som gick ut på att bemöta varje ledamot respektfullt men låtsas inte höra om denne förde fram något korkat, att inte besvära ledamöterna med detaljfrågor som lätt kunnat orsaka onödiga motsättningar och att i det längsta undvika skarpa ställningstaganden i frågor där det fanns risk för konfrontation. För att få med mig den politiska oppositionen och stärka kommitténs trovärdighet kunde jag vara hård i kritiken av rådande ordning och redan fattade beslut, hård intill gränsen för vad de regeringslojala kommittéledamöterna klarade att stå ut med. Jag hade god hjälp av min begåvade och trogna huvudsekreterare Elisabet Reimers. Våra ansträngningar belönades i form av två digra betänkanden, 2007 och 2008, som beslutades av en kommitté som förblev i politisk enighet trots att båda volymerna innefattade osedvanligt skarp kritik mot regeringens och även riksdagens göranden och låtanden på integritetsskyddsområdet. Förslagen i slutbetänkandet ledde sedermera bland annat till ändringar i regeringsformen.

De första åren som kommittéordförande gjorde jag delvis av lust, delvis av någon slags allmän pliktkänsla en hel del andra tjänster åt departementet. Jag ledde rättsvetenskapliga symposier, fungerade som moderator vid internationella EU-rättsliga konferenser och höll som svensk representant föredrag i Dublin om farorna med en alltför långtgående europeisk integration. Något mandat från regeringen för att så långtgående som jag gjorde kritisera främst Tysklands och Frankrikes översittarfasoner i EU hade jag inte och frågade inte heller efter. Jag fungerade också som en slags fri problemlösare åt regeringen i skilda ämnen. Inom ramen för särskilda utredningar löste jag den tidens knäckfrågor om upphovsrättsligt skydd för den s.k. Scientologibibeln och om fastighetsägares rätt att förbjuda demonstrationer på innetorg och i gallerior.

Ett ännu knepigare uppdrag var att mellan Bolagsverket, Svenska Akademien och det förlag som utgav världens äldsta tidning, Post- och Inrikes Tidningar, förhandla fram en lösning som innebar rimliga annonskostnader för småföretagen samtidigt som såväl tidningens fortlevnad som finansieringen av ordboksarbetet i Lund säkrades. I 80 års tid hade varje förslag till lösning av frågan på skilda grunder förkastats. När den nu slutligen genom min förmedling kunde biläggas uttryckte Horace Engdahl vid Akademiens högtidssammanträde 2004 dess tacksamhet på följande eleganta sätt: ”Att förena riksdagens önskemål och Akademiens urgamla rättigheter föreföll intill nyligen vara en uppgift i klass med cirkelns kvadratur, men en skicklig utredningsman har på Justitiedepartementets uppdrag funderat ut en lösenformel som har utsikt att slutgiltigt lägga denna fråga till ro, vilket i så fall vore en nästan lika historisk händelse som Gustaf III:s ursprungliga stadgande.” Jag rörde förstås inte en min men noterade med viss tillfredsställelse hur man från justitierådsbänken och annorstädes i Börssalen sände häpna blickar åt mitt håll.

Ett uppdrag som innefattade såväl rättsliga som moralfilosofiska överväganden gällde frågan om svensk rätt bör innehålla en allmän straffsanktionerad plikt att rädda nödställda medmänniskor när så kan ske utan större fara för en själv. Jag kom fram till att nackdelarna övervägde fördelarna och avrådde därför regeringen från att gå vidare med lagstiftning om en ”civilkurageplikt”. Inget av mina utredningsförslag har väckt så livlig debatt och så starka känslor som detta. Till mina meningsmotståndare hörde Svea hovrätt, straffrättsprofessorerna Madeleine Leijonhufvud och Petter Asp samt civilutskottets ordförande Caroline Szyber (KD). Jag framhöll att det finns ett egenvärde i att en människa bistår sin nästa av fri vilja och inre övertygelse, medan mina motståndare ansåg att staten med hjälp av straffhot bör förmå medborgarna att göra det goda. En av dem som i Sverige tagit upp tråden och i huvudsak instämt i mina slutsatser är filosofen Per Bauhn.

Min sista större utredningsuppgift blev att skriva en ny lag om personnamn. En parlamentarisk kommitté inrättades för ändamålet och jag blev dess ordförande. Det var ett roligt uppdrag som passade mig utmärkt, och jag skrev – som jag även hade gjort i fråga om integritetsskyddet och civilkuraget – åtskilliga artiklar i ämnet både i juridisk fackpress och i andra medier. Också i detta kommittéarbete hade jag god hjälp av en noggrann sekreterare, numera rådmannen Sara Norman. Det ganska radikala resultatet av detta omfattande arbete blev lyckat över förväntan, några reservationer av betydenhet lämnades inte och remissinstanserna var i huvudsak positiva. Sommaren 2013 överlämnades det 650-sidiga betänkandet till justitieministern. Den på kommitténs förslag baserade nya lagstiftningen började gälla den 1 juli 2017.

När EU-enheten 2010 firade sitt 15-årsjubiléum hade jag sedan länge lämnat verksamheten men uppvaktades som något av dess ”Founding father”.

Dessa tio år som rättschef utan säte och stämma i departementet bestod naturligtvis bara till en del av arbete. Eftersom syftet med denna levnadsberättelse är att notera sådan som haft betydelse för min utveckling och bildningsgång är det inte mycket av vad som i detta sena skede av livet inträffade på det privata planet som det finns anledning att ta upp. Endast ett par saker anser jag mig behöva beröra.

Min mycket gode vän regeringsrådet Göran Schäder avled 2006 efter att en mag- och strupcancer på kort tid hade förtärt honom. Jag hade efterträtt honom som rättschef med ansvar för grundlagarna, och vi hade även tidigare haft med varandra att göra både privat och yrkesmässigt. Göran hade vida litterära intressen, läste enormt mycket och var en av få personer som jag ingående kunnat diskutera författare, verk och tidsströmningar med på ett moget sätt. Däremot var Göran helt opraktisk, hade inte en aning om hur man framför en bil eller tar hand om svampar i skogen. Han gillade Torgny Lindgren lika mycket som han avskydde Ahlin och Delblanc. Av nobelpristagare var han särskilt förtjust i den svårtillgänglige Claude Simon, jag talade mig varm för Octavio Paz. Det gladde mig att jag kunde introducera Göran i Gierows, Koestlers och Olav H. Hauges författarskap. Den sistnämndes storartade skrivkonst hade jag fått upp ögonen för på 90-talet genom en dikt av Robert Bly. När slutet inte var långt borta skyndade sig Göran att bota en boklig försummelse, han tog sig an Buddenbroks och hann meddela att han aldrig läst ett större mästerverk. Till sin begravning i Katarina kyrka hade han valt utgångsmusik av den i Sverige så gott som okände Alexandre Guilmant. När de mäktiga orgelkoralerna förklingat var begravningsgästerna, till stor del rikets högsta jurister, märkbart gripna.

Mindre än ett år efter Göran Schäders bortgång avled även Säpochefen Klas Bergenstrand och justitierådet Göran Regner. Båda stupade mitt i steget och båda hade i likhet med Schäder och mig en bakgrund som rättschefer i Justitiedepartementet. Själv blev jag i samma veva uppsökt av Dagens Nyheter som tecknade ett porträtt av mig på familjesidan.

När min bror Per fyllde 50 bjöd jag honom på en fjälltur till våra sen gammalt kända trakter norr om Torneträsk. Med fru och tre små barn hade han i många år avstått från dylika äventyr till förmån för familjen i Uddevalla. Tillsammans med gamle vännen Hans Frennered tog vi tåget till Kiruna, släpptes av från helikopter vid Tjålmejaure, kryssade oss fram i gränstrakterna mot Norge, beundrade utsikten från fjället Järta, hittade härliga tältplatser, kalasade på fångad fisk, intog vid lägerelden i plastdunkar medhavd whisky och hämtades två veckor senare av sjöflyget vid en för Per och mig välbekant udde i Råstojaure.

Min mor hade länge lidit av hjärtbesvär som endast delvis lindrats av en bypassoperation 1998. Hon var mycket bestämd på att hon inte under några omständigheter ville hamna på vårdinrättning. Det ödet besparades henne, ty fastän i allt sämre fysiskt och psykiskt skick bodde hon till sin död sommaren 2008 kvar i det hus som Gottfrid och hon flyttat in i 63 år tidigare. Vi tre syskon, som aldrig någonsin sagt ett hårt ord till varandra, delade hemmet i bästa sämja och sålde på hösten huset till församlingsprästen som strax flyttade in med stor familj.

Till skillnad från min hustru har jag aldrig tillhört något parti eller ens bekänt någon politisk preferens. Jag har tjänat som opolitisk tjänsteman under sju justitieministrar av olika kulörer. Utan min förskyllan föddes jag in i Svenska kyrkan, inom vilken jag också är döpt och konfirmerad, och har aldrig begripit varför det skulle vara min sak att vidta någon aktiv åtgärd för att lämna henne. Jag finner det tråkigt att den 500-åriga Svenska kyrkan i den yttersta av dessa tider inte har förmått värja sig mot en kraftig vänsterdominans. Många tycks inte vilja inse att Jesu lära inte riktar sig specifikt jordens förtryckta utan till hela mänskligheten, onda som goda, rika som fattiga. Min känsla för stil gör det numera svårt för mig att njuta av gudstjänstspråket; att lyssna till psalmsången där ”stig” rimmas med ”däj” och ”mäj” är plågsamt. Men jag tar det onda med det goda och kommer livet ut att stanna i Fädernas kyrka som en i allt väsentligt passiv men dock betalande medlem. Jag tror inte på en gud som ingriper i förloppen, Regenten i vimlet som Gullberg så vackert uttrycker det. Men jag värnar vårt lutheranska arv och blir beklämd av att det romerskkatolska breder ut sig allt mer i gudstjänstlivet. Vilket inte hindrar att jag kan uppskatta och beundra katolska lärde som Anders Piltz och Ulf Jonson och konvertiter som Sven Stolpe och Gunnel Vallquist; med den sistnämnda delar jag i synnerhet hennes purism i språkliga frågor. Dock tror jag att man på många håll underskattar kraften i det som en gång drev fram reformationen, hierarkierna, Mariadyrkan och sakramenten som hinder för människans religiösa utveckling. Jag har vänner som är förkunnande ateister, till dem brukar jag provocerande säga att den är rent ut sagt dum i huvudet som på fullt allvar inbillar sig att det universum vi lever i kan ha kommit till av sig självt, utan utan en bakomliggande vilja och orsak.

I alla riksdagsval har jag röstat på Högerpartiet och efter namnändringen Moderata samlingspartiet. Men jag har gjort det utan övertygelse, i brist på alternativ. Om jag skulle ange mitt politiska credo skulle det komma bra nära den treenighet som Dag Hammarskjöld en gång gav uttryck för: 1) Respekt för det historiskt givna, därför konservativ. 2) Respekt för individens rätt att själv få forma sitt liv, därför liberal. 3) Respekt för allas lika rätt och möjligheter, därför socialliberal.

Den 31 oktober 2013 gjorde jag min sista arbetsdag i regeringskansliet. Jag hade då varit rättschef i Justitiedepartementet i nästan på dagen 15 år, ett överlägset uthållighetsrekord. Jag lämnade utan saknad och kände mig färdig med den juridik som varit mitt yrke. Jag gjorde klart några artiklar som jag mer eller mindre haft på lagerhyllan och avvecklade i ordnade former ett antal sidoengagemang, såsom styrelseledamotskapet i Föreningen för lagstiftningslära och ämnesredaktörskapet i Karnov. Efter mer än 40 år i statens tjänst var jag en fri man. Jag kände mig tacksam över mycket, inte minst över att jag inte någonsin behövt anmäla mig sjuk; hur man rent praktiskt gör när man behöver sjukskriva sig har förblivit okänt för mig.

När jag påstår att jag nu efter alla år vunnit min frihet gör jag det självfallet med den reservationen att min hustrus liv också är mitt. Som riksdagsledamot sedan 2010 lever hon i de politiska händelsernas centrum, och vad som händer henne där återverkar även på min tillvaro. Men jag upplever inte detta som betungande. Under nära 25 år tillsammans har inga ämnen varit för små eller för stora, för privata eller för politiskt känsliga för att ventileras ut och in vid vårt älskade köksbord. Jag gav uttryck för detta i ett tal när Maria fyllde jämna år sommaren 2013. Dock kommer även hennes tid i politiken att få ett slut, och kanske är det först därefter som vi båda fullt ut kan inrätta oss för ett fortsatt gott liv med böcker, skrivande, lantliv, veteranbilspyssel, skandinaviska upptäcktsfärder, kanske hund samt en och annan resa till lata latituder vintertid.

(Skrivet våren 2014; smärre ändringar införda därefter)